355 ken, hvars väldiga former redan på afstånd fästat vår uppmärksamhet. Här gick det mig, som det vanligen går hvarje oinvigd, när han i förbigående genomvandrar en fabrik, full af dessa besynnerliga maskiner, som alla resande skola se, men ingen resande begriper: jag blef så yr i hufvud et, att jag af all kraft, ehuru i största hemlighet förstås, längtade ut i det fria för att ordna maskineriet i min egen hjerna, hvilket börjat surra derinne ännu värre än de andra utanför. Det kändes derföre skönt att, höjd öfver alla maskiner, uppe på taket i fabrikens luftiga trätorn stödja sig mot bröstvärnet och betrakta en herrlig och, så långt jag kunde se, maskinfri utsigt, som jag trodde mig förstå bättre än »våningen inunder.» »Klart var deruppe, der var skönt att stå!» Från fabriksbesöket skulle du väl tro att vi återvände till »Laxen», nej, visst inte; hade vi en gång kommit i land, ville vi röra på benen litet och ej som »Laxen» bara ligga i vatten. På brukspatronens förslag att göra en skogspromenad och genskjuta ångbåten längre fram, följde vi alltså vår anförare troget, först öfver en bro med en fors under, derefter ett stycke längs den skummande elfven, der laxöringen hoppade, så att det skulle ha gjort godt i hjertat på en engelsman att se på, och slutligen in i en vacker högstammig barrskog, der doften af Linnéa snart lockade oss att göra halt och hjelpa våra damer att insamla en liten skörd af den älskliga blomman. Och här, under det somliga plockade Linnéa, andra hvilade på stenar och stubbar, kände jag en sådan hjer-tans lust att sjunga ut mina känslor, att jag, utan, att bedja om lof, afbröt skogens stillhet med Josephsons: »I skogen vandrar jag gerna» och »Bida, bida herrliga blommande tid» samt slutligen Geijers: »Stojande verld du mig plågar, Hvar finnes stillhet dit vill jag vandra» etc. Foglar och fjärilar skrämdes, såsom naturligt var, på flykten af den »stilla vandrarens» stoj ande, men mina med-van-drare voro nog hyggliga att stanna qvar och låtsa om ingenting. Det var förmodligen ej första gången de hörde en menniska sjunga visor i skogen. Men det blef tid att bryta upp. Med Linnéa i hattarne och Linnéa i knapphålen och, jag hade så när sagt, Linnéa i hågen, tågade vi vidare. Snart framskymtade mellan stam-marne en liten insjö blixtrande i solskenet, och när vi kommo ut ur skogen funno vi den lilla sjön omgifven af de allra täckaste stränder, så långt vårt öga kunde öfverblicka den, hvilket dock blott var till en obetydlig del, enär den snart försvann bakom några uddar åt höger. På samma gång upptäckte vi också »Laxen», som låg och pustade af otålighet nere i kanalen, och vi skyndade derför ombord; — och snart ångade vi ut på den vackra sjön, som