357 sin rikliga belöning. Ty, när vi tittade ut genom fönstret, sågo vi framför oss i den vackraste aftonbelysning en af de täckaste utsig-ter jag någonsin sett. Och om Karl den femtondes minne är dig kärt, såsom jag tror det är, så vill jag upplysa dig, att rökrummet, som har ett tillräckligt värde i sig sjelft och sin vackra ut-sigt, eger ett ökadt sådant i den omständigheten, att kung Karl särskildt älskade denna utsigt och vid sitt besök på Baldersnäs för några år sedan (jag tror vid kanalens invigning) tillbragte långa stunder vid rökrummets fönster, sysselsatt att afmåla den hänförande taflan. Jag kan säga, att det nämnda rummet, sedan jag hört dess enkla minne, uti hvilket den folkkäre kungen framträder med en af sina älskvärdare sidor, nämligen såsom den svärmande konstnären och älskaren af svensk natur, skänkte mig njutningen icke af en tafla utan af tvenne. Vi slamrade åter ned för alla trapporna (förlåt mig, mina damer, det var naturligtvis bara herrarne som slamrade) och som »Laxen» tycktes längta efter oss, eftersom han blåste med en för-tviflad ihärdighet, begåfvo vi oss skyndsamt tillbaka till bryggan, och öfverraskades angenämt af att finna ett inbjudande qvällsbord dukadt uppe på akterdäck, hvilket naturligtvis skett på föranstaltande af vår hygglige kapten, som dessutom var nog älskvärd att ej ge oss bannor för vårt dröjsmål. Båten lemnade bryggan, och vi viftade nu afsked åt de tre små smultronätarne och magistern, hvilka tillika med en af studenterna funnit Baldersnäs så trefiigt, att de ej sagt nej, när de blifvit bjudna att stanna q var. Med en välsignad matlust, som ej ens den förtrollande Laxsjön kunde hejda, vände vi oss nu mot det välförsedda bordet. Hvilket ögonblick af tref-nad! Milda aftonfläktar, en spegelblänk sjö, leende stränder och leende anleten, schäfer-hattar och studentmössor, smultron och mjölk, spicke-skinka och spenat, »herrlig sommarmat» och, som krydda på det hela, en allmän förtjusning. Vi styrde nu kurs öfver sjön till Billingsfors, der ångbåten skulle ligga öfver natten; och nu måste jag tala om hvad jag hittills glömt att nämnaj nämligen att brukspatonen, grosshandlaren och stadsmäklaren, som bestämt sig för att afsluta sin ångbåtsfärd vid Billingsfors och följande förmiddag göra en utflykt till Baldersnäs, öfvertalat min reskamrat och mig att häruti göra dem sällskap, försäkrande, att vi genom att från Billingsfors resa landvägen tvärs öfver till Strand (vid norska gränsen) i stället för att följa med ångbåten dit den långa vägen omkring, ej skulle förlora så särdeles mycket, synnerligen när vi fingo den tillämnade Balders-nästuren som mellangift på bytet. Sagdt och gjord t, vi beslöto oss