376 Äfven här lyste det ut genom alla fönstren, friskt granris låg i förstugan, och det hela såg rigtigt festligt ut. Mor Sanna öppnade dörren och steg in. Ett långt bord var dukadt, grötfatet rykte redan derpå, alla hjonen suto väntande, och Trine, i sin bästa ullkjol, var just i färd med att skära upp den första vörtbullen, som mor Sanna nog kände igen. »Gör din gerning fort, Trine lill», sade hon, »så hvar får sin skifva. Julgröten skall du äta på annat håll i qväll.» Trine blef så blek om kinden att mor Sanna hastigt skyndade fram till henne. »Tag knifven och bullan du, Puckel-Kari, jag tänker ni kan nog förse er på egen hand. Och medan, så tar jag flickan.» Och så gjorde hon bokstafligen, stor och stark som hon var. Slädfällen sveptes om Trine som en kappa, och så bar det af för mor Sanna lika hastigt, som hon kommit. Men mot rutan syntes de plattryckta, skrynkliga ansigtena stirra ut efter dem, så länge deras skumma ögon förmådde, och derefter gick Tok-Änders fram ock skakade hand med Munter, och båda skrattade alldeles omåttligt, fastän tårarne droppade ned på deras tofviga skägg. När mor Sanna inträdde i salen med Trine vid handen, var allt tjenstefolket redan på sina platser kring bordet. Hon kastade en granskande och alvarsam blick på dem alla. »Gå opp du Jöns Petter och båda husbond», sade hon, »men trösta dig, om du knyster.» »För all del, kommer aldrig på frågan», svarade Jöns Petter, som tjenat i staden och ville vara fin. När Erik inträdde, bländades han nästan af det starka ljusskenet. »Du sa’, sonen min», sade mor Sanna med klar röst, »att du inte kunde få bättre julgåfva, än du fick nyss. Men jag tänker jag har hittat på en än bättre åt dig. Och kom nu aldrig mer och säg att du ska’ lemna gård och grund, för det gittar jag inte höra. Här ska Trine sitta», sade hon derefter, i det hon ledde henne fram till den stora karmstolen vid Öfversta ändan af bordet och kastade en alvarsam blick på tj enarena, »för om några veckor är hon matmoder här, och ingen ska kunna säga att när mor Sanna gör någonting, så gör hon det bara till hälften.» »En god mor har ni alltid varit mot mig», sade Erik med Tri-nes hand sluten i sin, »men aldrig har ni gjort mig så själaglad som i qväll, och skam öfver mig om jag icke hädanefter ger er dubbel vördning för den här stundens skull. Ingen ska ta heders