377 platsen ifrån er, nior, så länge ni orkar sitta der, icke ens Trine, så kär hon än är för mig.» Och så lästes bordsbönen, och derefter åt man och glammade af hjertans lust, och Trine rodnade och log och log och rodnade. Och när grötrimmen började, så vankades allehanda både rimliga och orimliga lyckönskningar; och om också en och annan liten pik smög sig in bland rimmen tjenstefolket emellan, så blef ingen gramse på den andre, ty de voro alla så hjertinnerligen glada. Det var två år senare. November-stormen jagade fram och snodde de frusna löfven i hvirflar kring gården. Inne i det stora köket, som upplystes af en fladdrande brasa på den öppna spiseln, stod mor Sanna och lade aftonvardssmörgåsar i en korg, som skulle skickas ned till tröskverket. Hon märkte icke, förrän en hes host-ning förkunnade henne det, att en qvinna smugit sig innanför dörren och nedsjunkit på en stol derinvid. »Hårdt väder i qväll», sade mor Sanna. »Visst är det så», svarade tiggerskan, »men det skadar inte den, som hunnit dit han ämnat sig.» Mor Sanna kastade en hastig blick på den talande. Hon var liten och mörk, ytterst uselt klädd, särdeles om fotterna, ty hon hade endast en känga. »Det vore väl, om det vore så för er», sade mor Sanna visande på den bara foten, i det hon räckte henne en skifva bröd. Den fremmande sköt undan hennes hand. »Det är inte af er», sade hon, »jag vill taga den första betan i detta hus.» »Hvem är ni?» sade mor Sanna häpen. »Se på mig», sade qvinnan, »och försök på att gissa.» Det drog en långsam frossilning genom kroppen på mor Sanna, men hon sade ingenting. »Och om ni inte vill gissa», fortsatte qvinnan, »så ska jag berätta er en historia. Det var tjugo år se’n, som vi drogo här förbi hela följet, för ni ser nog, att jag hör till tattar-stam. Jag var ung den tiden, och jag sörjde min man, som hade drunknat på opp-resan, när han i en strid ström skulle löga våra hästar. Han var mitt endaste, och jag var öfver mig gifven. Nå ja, jag fick min lilla flicka, och jag tror det var glädjen öfver henne, som gjorde att jag sjuknade. Jag låg i kärran utan medvetande dag ut och dag in, och då lade de andra råd om att ett barn är så besvärligt