388 intriger, bidrogo mycket att förbittra konungens lynne. Då der-jemte han led af en tidtals öfverhand tagande sjuklighet och retlighet, samt några af hans ministrar och hofmän gjorde allt möjligt för att för honom i en förhatlig dager framställa kronprinsen äfvensom hans öfriga barn och hans gemål, torde man häruti böra söka, om ej den enda, så åtminstone den vigtigaste grunden till den alltmera stegrade ovilja, hvarmed han bemötte synnerligen sina båda äldsta barn. Prinsessan berättar om sin bror Fredrik: »Den stackars prinsen fick ej den minsta förströelse; musik, vitter läsning, vetenskap och skön konst voro lika många brott, som voro honom förbjudna. Ingen vågade tala vid honom. Knappast vågade han besöka drottningen, och han förde det sorgligaste lif i verlden. Oaktadt konungens förbud sysselsatte han sig dock med vetenskaperna och gjorde deruti betydande framsteg.» Konungen, som led af gikt, blef allt värre till lynnet. Han fordrade att hans familj från tidigt på morgonen till sent på aftonen oafbrutet skulle hålla honom sällskap och plågade dem derunder på allt sätt. Prinsessan benämnde han numera med afseende på det Engelska giftermålsförslaget endast »den Engelska kanaljen» och sin son kallade han »skälmen Fritz.» Han tvingade dem att äta och dricka sådana saker, för hvilka de hade afsmak, och öfver-hopade dem med förebråelser och ovett. Till hans ursäkt kan dock antagas, att sjukligheten och gikten väl hade största andelen i detta hans våldsamma beteende. Detta synes äfven deraf, att han en dag efter ett häftigt utbrott var på väg att med ett snöre strypa sig, om ej drottningen, skyndsamt tillkallad, hade hastat till hans hjelp. — En dag frågade han prinsenssan Wilhelminas yngre syster, huru hon skulle ställa sig, då hon blefve gift. Hon svarade med den för henne egna frimodighet hon vanligen visade: »att hon skulle hafva ett godt och fint bord;» och tilläde: »ett, som skall blifva bättre än Edert, och om jag får barn, så skall jag ej misshandla dem som Ni gör och ej tvinga dem att äta det, som väcker deras afsmak.» Då hon vidare sade att man ej kunde blifva mätt vid konungens bord, råkade han i fullt raseri, men lät sin vrede utbryta mot — kronprinsen, prinsessan Vilhelmina och sin gemål och började att med tallrickar bombardera de båda förstnämnda. Der-efter riktade han mot dem slag med sina kryckor och förföljde en lång stund prinsessan sittande i en liten vagn, som han låtit anskaffa åt sig, för att deri motionera sig. De, som drogo vagnen, gåfvo henne dock tid att fly undan. Liknande tilldragelser hörde en tid till ordningen för dagen. Men äfven sedan konungen tillfrisknat fortsatte han detta hårda