389 behandlingssätt. Prinsessan berättar: »jag lifnärde mig med oförrätter och smädelser, ty jag öfver hopades hela dagen med alla upptänkliga öknamn, och detta i allas närvaro. Konungens vrede gick till och med så långt, att han körde ut oss, min bror och mig, och förbjöd oss att åter visa oss i hans närvaro annat än vid måltidstim-marne.» På en gång betecknande för ställningen och af ej ringa komisk anstrykning är följande lilla tilldragelse. Konungen jagade ofta, sedan han tillfrisknat, och vid dessa tillfällen lät drottningen prinsen och prinsessan vistas inne hos sig. De voro nu, prinsessan omkr. 20 och kronprinsen omkr. 17 år. Så hände sig en dag, att konungen från jagten hemkom så hastigt, att han redan var nära att inträda i rummet, hvarest de befunno sig, innan de märkte hans återkomst. Som rummet hade blott en utgång, sågo de ej sig ha något annat val, än att hastigt gömma sig. Prinsen gömde sig bakom en liten afplankning i rummet, och prinsessan hade nätt och jemt inklämt sig mellan golfvet och bottnen på drottningens säng, då konungen inträdde. Trött af jagten kastade han sig på sängen och förblef liggande der i två timmar, under hvilken tid hans båda barn tåligt måste qvarstanna på sina obeqväma gömställen. Först då konungen vaknat och gått ur rummet, vågade de lemna dem. Så löjlig denna deras rädsla kan synas, tyckes det dock, som om den ej saknade sina goda anledningar. Prinsessan berättar nemligen, ehuru troligen med någon öfverdrift: »han (konungen) kunde ej vidare se min bror utan att hota honom med sin käpp;» samt: »min stackars bror fick dagligen mottaga knytnäfveslag och käpprapp.» Ja, konungen gick en gång till och med derhän i raseri, att han, efter att på annat sätt ha misshandlat sin son, var nära att strypa honom med ett gardinsnöre, om ej en kammartjenare hindrat honom derifrån. Det var denna dåliga behandling, som bringande kronprinsen till förtviflan, slutligen förmådde honom att genom flykten söka undandraga sig sin fars tyrranni. Prinsessan, som var hans förtrogna i dessa planer, sökte förgäfves att afvända honom från det redan mognade beslutet. Ehuru denna tilldragelse redan af historien är allmänt bekant torde det dock ej vara öfverflödigt att här något närmare redogöra för den. På grund af det knappa utrymme, som står oss tillbuds, kunna vi likväl icke framställa saken med den vidlyftighet, som den visserligen kunde förtjena. Prinsen ämnade under fork lädnad afresa till England, men han den oturen att i förtid blifva upptäckt och hejdad redan då han stod i begrepp att kasta sig upp på en häst för att börja sin flykt.