390 Konungens raseri kände inga gränser, då han erfor prinsens tilltänkta planer. Sjelf hade han visserligen flere 'gånger, då han slog och misshandlade honom yttrat: »om min far behandlat mig så, som jag behandlar dig, så hade jag rymt tusen gånger så visst som en, men du har intet mod och är intet annat än en pultron», men då prinsen nu ändtligen tog honom på orden, blef han så ursinnig, att han till och med vid ett tillfälle drog sin värja och hade dermed genomborrat honom, om ej general Mosel kastat sig emellan dem under utropet: »Genomborra mig, Sire, men skona Er son!» Han lät mot prinsen, som nu officielt blott kallades »öfverste Eritz», inleda en formlig och sträng undersökning och anklagade honom inför krigsrätt för desertering och majestätsbrott, samt lät under rättegångens lopp förflytta honom från den ena fästningen till den andra och derjemte hålla honom i ganska hårdt fängelse. Löjtnant Katt, prinsens förtrogne, halshöggs utanför hans fönster, och hans andra vän och deltagare i äfventyret Keith lyckades endast genom flykten att undgå samma öde. Äfven mot sin öfriga familj rasade konungen utan hejd. Prinsessan Wilhelmina, som han misstänkte att vara broderns medbrottsling, och mot hvilken han redan länge varit uppretad särskildt, emedan hon, både af egen drift och eggad af drottningen, enständigt vägrat att ingå äktenskap med hertigen af Weissenfeld — en plan, som efter alla föregående giftermålsförslags strandande blifvit en älsklingstanke hos konungen —- öfverföll han på det våldsammaste sätt, tilldelade henne knytnäfve-slag i ansigtet och utfärdade befallning, att hon ej fick lemna sina rum, samt att en undersökning äfven med henne skulle anställas. Vakterna fördubblades vid hennes dörrar, och hon lefde i en ständig ängslan och förtviflan. Lyckligtvis för henne och drottningen hade de före undersökningens början hunnit bränna omkring 1,500 bref, som de vid olika tillfällen skrifvit till prinsen, och i hvilka körningen och hans ledande ministrar ej alltid blifvit skonade samt i den redan förseglade portföljen funnit utväg att oförmärkt instoppa 6—700 andra, för läsning afsedda och af alldeles oskadligt innehåll. De hade den för-sigtigheten att äfven fabricera dem på papper från olika år. Detta räddade dem från en ganska stor fara, isynnerhet som konungen var så uppretad, att hans vrede äfven af den minsta anledning tog ytterligare näring. Sin son lät han af krigsrätten dömmas till döden och han kunde endast på flere inflytesrika personers förböner förmås att benåda honom och till en början gifva honom ett lindrigare fängelse. Princessan plågade han alltjemt genom utskickade personer, som under