391 hotelser från honom sökte aftvinga henne samtycke till de planer han nppgjort för hennes giftermål. Slutligen, då han afstått från tanken på hertigen af Weissenfeld, som isynnerhet var drottningen förhatlig, beslöt sig prinsessan, i förhoppning att derigenom i någou mån återställa friden inom familjen samt förmå konungen att fullt skänka kronprinsen sin tillgift, att foga sig efter hans vilja, ehuru hon derigenom ådrog sig drottningens onåd, samt att gifta sig med markgrefven af Baireuth. Hennes giftermål med honom firades också den 20 Nov. 1731. Detta äktenskap, i hvilket hon på det hela fann sig ganska lycklig, förskaffade henne äfven till en viss grad frid efter de vedervärdigheter af många slag hon haft att utstå; och hon hade den glädjen att vid en fest, som gafs få dagar efter brölloppet, få omfamna sin, nu af fadren fullt benådade broder. Hennes äktenskap är dock, som hon sjelf anmärker, en af de besynnerligaste saker, som inträffat, då i det hela taget alla de, som hade att deröfver bestämma, voro missnöjda med resultatet. Hennes mor var utom sig af vrede deröfver och hoppades i sista stunden på en förbindelse med England. Markgrefvens far fann sig sviken i de förväntningar han gjort sig och konungen sjelf, som ge-nomdref saken, gjorde detta egentligen mot sin vilja och ångrade sig alltjemt sedan. Vi ha nu sökt att genom framställande af några drag ur de temligen vidlyftiga memoirer prinsessan Wilhelmina efterlemnat gifva en, om än ofullständig, teckning af den konungafamilj ur hvilken en af Europas störste monarker utgick. Underligt måste det synas, att under sådana förhållanden kunde fostras en verkligen framstående furste, men måhända var just den hårda skola han i sin ungdom hade att genomgå ej utan andel i hans karakters utveckling och hans blifvande storhet. Till slut må vi blott anföra följande ord af prinsessan, som tyckas bestyrka trovärdigheten af de uppgifter hon lemnat oss i sina memoirer: »jag skrifver blott för att förströ mig, och jag gör mig ett nöje af att ej dölja något af allt det, som händt mig, ej ens mina hemligaste tankar.» E. G. Rabe. Nu, 1877. 30