392 Långa bref om en kort resa. n. Hoppsan! hvad det gick! Det var en lust att åka på landsvägen, och en herrlig dag var det. Reskamraten, skjutspojken och jag, alla voro glada och hästarne likaledes. Der skymtade »Laxsjön» fram i solskenet till venster, der låg ett högt berg till höger och der rakt fram i bakgrunden, så långt ögat kunde se, blånande kullar, mot hvilka, såsom mot det drömda målet, vi ilade i rykande fart, så att det gnisslade i seldonen och knakade i trillan. Ja, framåt gick det! förbi gärdesgårdar och häckar, förbi trefliga stugor, förbi betande kor och sjungande vallhjon, in uti skogen och ut ur skogen, mellan grönskande ängar och fält, förbi klara små insjöar med branta berg omkring och öfver sjungande bäckar, som hade brådt, brådt liksom vi (Gud vet hvarifrån de kommo, och hvart de skulle ta vägen), backe uppför och backe utföre! Hejsan, hvad det gick! »Ljud i skogen muntra visa» genljöd det i mitt sinne, och det var som om hela naturen velat stämma in i sången. Den som i alla händelser ej skulle ha glömt att stämma in, var skjutspojken, ty det föreföll mig som om han vore den lefvande typen för en svensk skjutspojke af gamla stammen, och som om Lindblad just om honom sjungit sin muntra sång: »Hopp, hopp! seså! låt gå! Ljud i skogen muntra visa.» Du skall veta, vi hade haft en treflig dag, så det var intet under, att vi voro vid ett strålande lynne. Den angenäma soliga färden till Baldersnäs tidigt på förmiddagen hade skett enligt aftal och i allo öfverträffat vår förväntan. Parken och skogen, sköna i åminnelse, hade vi med brukspatronen, grosshandlarn och stadsmäk-larn genomströfvat dels till fots, dels i en vagn, välvilligt ställd till vårt förfogande af det artiga värdfolket; och denna gången hade vi naturligtvis sett vida mer än dagen förut. Återkomna mot middagen till Billingsfors hade vi hoppat i Laxen och simmat och dy-kat som riktiga insjöfiskar, och om vi qvällen förut njutit tåfogel-perspektivet från Kasberget, fingo vi nu nöjet att se Laxen och