dess vackra stränder i verkligt Zaæ-perspektiv. Vidare kan det ej göra något att omtala, att min reskamrat och jag och våra vänner derefter ätit middag hos ställets gästfrie värd — som var ingen annan än den förut nämnde brukspatronen! — och der hållit vackra tal och sjungit vackra visor, ingendera långa, och att vi slutligen skiljts i den största broderlighet strax efter kaffet, under det att fredens och vänskapens doftande rökmoln uppsteg i hvirflar omkring oss. Hvart vännerna sedan tagit vägen vet jag icke; men min reskamrat och jag hade satt oss opp i en trilla, viftat med hattarne och rullat bort under ömsesidiga hurrarop. Och nu körde vi som bäst till nästa gästgifvaregård, lifvade af dagens och gårdagens angenäma minnen och skådande med hoppets glada blickar hän mot brödrariket Norge. Men under tiden sågo vi oss äfven med förtjusning omkring i vårt eget lands herrliga provins Dalsland. Det är förunderligt, att denna landsända är så föga känd och så föga berest; och dock torde Dalsland, med undantag af dess sydligaste del, vara ett af de vackraste, om ej det vackraste, landskap i hela Sverige. Skog och fjell, skummande elfvar och forssar, kristallklara skogssjöar med höga stupande stränder, ängar, fält och lunder, allt i den rikaste omvexling! Och nya öfverraskningar i alla backar! Ofta kände vi oss manade att hejda den ilande farten, ja rent af stanna under flere minuter för att bättre njuta af det natursköna landskapet. Något äfventyr på landsvägen har jag ej att förtälja, åtminstone ej något af »romantisk» art. Men episoden vid Barkerud glömmer jag aldrig. När vi efter en stund med friska hästar och ny skjutsbonde lemnat gästgifvaregården Barkerud höll det rent af på att barka åt skogen med oss i utförsbackarne. I första backen vi skulle köra utför märkte vi nemligen genast till vår förvåning och oro, att hä-starne började dansa ett slags »vis-å-vis» mot hvarandra, med sina kloka hufvuden ihop och svansarne åt hvar sin gärdesgård. Hos en inriden kavallerihäst är denna sidodans rätt vacker, ja, den ger det präktiga djuret tillfälle att utveckla en oförliknelig grace; men hos ett par bondkrakar framför en trilla i en utförsbacke är skådespelet deremot något oroande, att ej tala om, att dess skönhet är minst sagdt tvifvelaktig. Sedan vi på detta vådliga sätt dansat utför den lyckligtvis ej långa backen, hvilket jag försäkrar dig ej kändes som en dans på rosor, utbrast min reskamrat, med blicken skarpt fästad på tömmarne: — »Det är intet under,, tömmarne sitta ju orätt».