394 — Jaggu’ kan dä’ hän’ne, — svarade den gamle skjutsbonden och ref sig i hufvudet — för si ja’ ska’ si’e patron, ja’ ha’ allri kört tvä häster för’. Vi visste ej om vi skulle bli förargade eller skratta, men bestämde oss för det senare. — Inte kört två hästar! Men du måtte väl förstå ändå, hur tömmarne ska’ sitta? — Näggum ja’ dä vet, för ja’ ha’ allri sett så’na här gräjer för’, men nog töcker ja’ di här tömmera setter konstitt. Häpna att på »kronans landsväg» träffa en skjutsbonde, som hvarken kört två hästar, eller ens visste hur tömmarne i dylikt fall skulle sitta; och nästan lika häpna, att vi icke visste det stort bättre sjelfva, stego vi ur, kastade stadsbons praktiska blick på »gräjerna», tyckte naturligtvis att allt var tokigt och omordnade tömmarne på ett sätt, som jag ännu aldrig sett tömmar sitta här i verlden och troligen aldrig får se. Sedan allt var ordnadt till vår tillfredsställelse, stego vi åter upp för att låta skjutsbonden pröfva den nya metoden i nästa utförsbacke. Denna lät ej vänta på sig. Nu blef det till vår häpnad en annan dans, alldeles motsatt den förra. Hade hästarne förut dansat vis-ä-vis, så dansade de nu dos-ä-dos, d. v. s. de satte svansarne ihop och riktade hufvudena åt hvar sin gärdesgård, som om de aldrig vidare ville råkas. Skjutsbonden stretade och drog af alla krafter med ryggen bakut och armbågarne långt in i vagnen, och ju mer han stretade, dess värre blef det. Till slut tycktes det blott vara fråga om, i hvilket dike vi skulle komma att ligga, och detta åter berodde på, hvilken af hästarne som var starkast; ty att de valt hvar sitt dike till mål, var tydligt. Underbara skickelse att tygena höllo, och att vi äfven nu kommo lyckligt utför backen, om ock med ångestsvetten på pannan. — Men hvad i all verlden är detta för en ordning! — utropade min reskamrat; hvarpå jag naturligtvis svarade, att det ej kunde vara något annat än »vår nya töm-ordning», som bar sina frukter. — Jo! det är en skön utsigt — fortsatte han förargad, att få åka så här hela skjutshållet! — Nå, hvad säger du om saken, far? — Jo! ja’ sier att näggum ja’ dä’ här begriper — pustade skjutsbonden, — men e’ Guss locka va’ dä’ att dä’ inte barka’ åt h.......! — och häruti instämde vi med en kallrysning. Vi stego ur igen och skulle just göra ett förtvifladt försök att flytta om tömmarne efter ett splitternytt system, då vi med ens fingo höra en röst bakom oss, som utropade: — Hva’ ä’ dä’ fatt mä’ kampera?