Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 11–12. November–December
- Långa bref om en kort resa, af N. P. Ödman
- II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
— Jaggu’ kan dä’ hän’ne, — svarade den gamle skjutsbonden
och ref sig i hufvudet — för si ja’ ska’ si’e patron, ja’ ha’ allri
kört tvä häster för’.
Vi visste ej om vi skulle bli förargade eller skratta, men
bestämde oss för det senare.
— Inte kört två hästar! Men du måtte väl förstå ändå, hur
tömmarne ska’ sitta?
— Näggum ja’ dä vet, för ja’ ha’ allri sett så’na här gräjer
för’, men nog töcker ja’ di här tömmera setter konstitt.
Häpna att på »kronans landsväg» träffa en skjutsbonde, som
hvarken kört två hästar, eller ens visste hur tömmarne i dylikt fall
skulle sitta; och nästan lika häpna, att vi icke visste det stort
bättre sjelfva, stego vi ur, kastade stadsbons praktiska blick på
»gräjerna», tyckte naturligtvis att allt var tokigt och omordnade
tömmarne på ett sätt, som jag ännu aldrig sett tömmar sitta här i
verlden och troligen aldrig får se. Sedan allt var ordnadt till vår
tillfredsställelse, stego vi åter upp för att låta skjutsbonden pröfva
den nya metoden i nästa utförsbacke. Denna lät ej vänta på sig.
Nu blef det till vår häpnad en annan dans, alldeles motsatt den
förra. Hade hästarne förut dansat vis-ä-vis, så dansade de nu
dos-ä-dos, d. v. s. de satte svansarne ihop och riktade hufvudena åt
hvar sin gärdesgård, som om de aldrig vidare ville råkas.
Skjutsbonden stretade och drog af alla krafter med ryggen bakut och
armbågarne långt in i vagnen, och ju mer han stretade, dess värre
blef det. Till slut tycktes det blott vara fråga om, i hvilket dike
vi skulle komma att ligga, och detta åter berodde på, hvilken af
hästarne som var starkast; ty att de valt hvar sitt dike till mål,
var tydligt. Underbara skickelse att tygena höllo, och att vi äfven
nu kommo lyckligt utför backen, om ock med ångestsvetten på
pannan.
— Men hvad i all verlden är detta för en ordning! — utropade
min reskamrat; hvarpå jag naturligtvis svarade, att det ej kunde
vara något annat än »vår nya töm-ordning», som bar sina frukter.
— Jo! det är en skön utsigt — fortsatte han förargad, att få åka
så här hela skjutshållet! — Nå, hvad säger du om saken, far?
— Jo! ja’ sier att näggum ja’ dä’ här begriper — pustade
skjutsbonden, — men e’ Guss locka va’ dä’ att dä’ inte barka’ åt
h.......! — och häruti instämde vi med en kallrysning.
Vi stego ur igen och skulle just göra ett förtvifladt försök att
flytta om tömmarne efter ett splitternytt system, då vi med ens
fingo höra en röst bakom oss, som utropade:
— Hva’ ä’ dä’ fatt mä’ kampera?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0402.html