413 "hvilka jag äfven instämde med hjertat om också ej med börsen •(hvilken jag glömt på Sundvolden): »Ei sandt? en hver bör se det? — men Vejen er saa slem »Gif derför hid en Skilling, saa blir den snart bekvem.» .Ja, backen var »slem», det var sannt, och gerna hade jag offrat ■en Skilling för att få den »snart bekvem.» Jag beundrade den norska hästrace, som sekler igenom, utan fara för sitt bestånd, stått ut med en sådan landsvägsbacke som denna på stora vägen till Kristiania. Jag kunde knappt förklara detta under på annat sätt än .att hästarne haft det privilegiet att vända sig om häruppe med lass ■och allt och betrakta utsigten; och jag föreställde mig att de härvid gnäggat af förtjusning och med ens känt sig försonade med sina oerhörda ansträngningar. Betänk, att backen är omkring tusen fot hög och betydligt brant, och att den vintertid ofta står blank af is-svall. Förlåt en fråga! Skulle du vilja sitta inne i en vagn i •en sådan utförsbacke, sedan jag och min reskamrat selat på hästarne •och ordnat tömmarne efter vårt hufvud? Olycklige! du kunde lika .gerna kasta dig direkte utför en ättestupa, ty då vore döden åtminstone mera ögonblicklig. Ättestupor finnas också till resandes beqvämlighet vid sidan af vägen. Min vägvisare visade mig under uppgåendet ett förfärligt bråddjup, der en karl tumlat ner för ett par år sedan, då han aflägsnat sig några tum for långt från vägkanten. lag sträckte ut halsen och såg dit ner, Huh! Men nog om dessa rysligheter — och slutom med det lugnande meddelandet, att denna landsväg upphört att såsom sådan tjenstgöra, sedan den präktiga Svangstrandsvejen blifvit anlagd. Vägvisaren tog mig nu från mina funderingar och hänförelser in på en skogsväg till höger, som ledde till »Kongens Udsigt», hvil-ken låg betydligt högre upp och var bergvandringens yttersta mål. Morgonstunden började att se allt mer och mer surmulen ut, snart föllo till och med några regndroppar, regndropparne urartade till •duggregn, och mina drömmar om ett solljust Ringerige upplöstes småningom i vattenångor såsom andra luftslott. Ännu mera sjönko mina förhoppningar, när jag mötte ett paraply-sällskap af b er g vandrande herrar och damer, hvilka tycktes betrakta mina ansträngningar i uppförsbacken med ett medlidsamt löje, under det deras egna långa ansigten, antydde att de sjelfva kommit till korta. Detta var dåliga auspicier, men jag vandrade dock ihärdigt på öfver stock och sten. Ändtligen ljusnade skogen, jag kom fram till platformen, såg liksom en bländande oändlighet framför mig, och var just i begrepp att göra ett utrop af hänförelse, då jag med ens upptäckte, att allt