Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storpolitik - Västmaktspolitiken efter kriget, av Lennart Hirschfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storpolitik
i spåra tendenser till en ensidig
ryskamerikansk uppgörelse;
konferensen präglades av ömsesidiga
eftergifter, delvis på Storbritanniens
bekostnad.
I början av år 1946 inträdde
emellertid en avgörande förändring
i stormaktsrelationerna; Förenta
staterna rycker fram som
Sovjetunionens huvudmotståndare i det
diplomatiska spelet och parallellt
härmed får de brittisk-amerikanska
dissonanserna allt mindre betydelse.
Orsakerna till denna amerikanska
kursomläggning var flera. Den
rysk-iranska krisen och de ryska
försöken att hålla säkerhetsrådet
utanför denna gjorde ett starkt intryck
på den synnerligen FN-intresserade
amerikanska opinionen. Den ryska
manövreringen i Fjärran östern
berörde ett för de amerikanska
intressena vitalt område.
Utvecklingen i det ockuperade Tyskland gick
alltmer i en riktning bort ifrån den
i Potsdam proklamerade principen
om Tyskland som ,en ekonomisk
enhet, vilket medförde, att britter och
amerikaner fick vidkännas kraftiga
omkostnader för att hålla sina icke
självförsörjande zoner med
livsmedel och andra förnödenheter.
Slutligen blev offentliggörandet av det
ryska atomspionaget i Kanada en
oerhörd chock för den amerikanska
opinionen.
Fulton-talet en vändpunkt
Mot denna bakgrund skärptes
hastigt den amerikanska attityden
mot Sovjetunionen, och från högsta
håll proklamerades, att eftergifterna
nu skulle ersättas med en fastare
hållning. Av stor betydelse blev
Churchill talar i Fulton
56
Winston Churchills tal i Fulton den
5 mars 1946 med dess krav på en
intim brittisk-amerikansk allians till
försvar mot befarade ryska
expansionssträvanden. Även om någon
formlig allians inte avslutades,
betecknar dock Fulton-talet en viktig
vändpunkt i västmakternas
efter-krigspolitik, från och med nu går
utvecklingen i klar riktning mot en
intim brittisk-amerikansk samverkan
på det politiska och militära
området.
Denna nya kurs satte sin prägel
på de fortsatta förhandlingarna om
fredsfördragen med vasallstaterna.
Då dessa återupptogs i april 1946
i Paris, föreslog utrikesminister
Byrnes en fyrmaktspakt om
Tysklands demilitarisering på 25 år.
Formellt innebar förslaget ett
tillmötesgående mot ryssarna, som
ständigt motiverat sin politik i
Tyskland med faran för ett nytt
angrepp. Men den viktigaste
innebörden var en annan: Förenta
staterna demonstrerade genom detta
erbjudande, bakom vilket stod
båda de stora partierna, att
omsvängningen till isolationism efter första
världskriget inte skulle upprepas
utan att Washington skulle ta ett
direkt ansvar för utvecklingen på
den europeiska kontinenten.
Parallellt med Förenta staternas
allt tydligare dokumenterade vilja att
stå fast vid sina positioner i
Europa skedde en långsamt
fortskridande koordinering av de tre
västmakternas politik.
Frankrike hade länge^ sökt inta
en medlande ställning mellan öst
och väst, men sedan
utrikeskom-missarie Molotov förkastat de
franska, av säkerhetsskäl dikterade
kraven på att Ruhrområdet,
Rhenlan-dét och Saarområdet skulle
undanryckas ett framtida Tysklands
kontroll, närmade sig Frankrike alltmer
de anglosaxiska staterna. Ett
betydelsefullt steg i denna riktning togs
med den fransk-brittiska
allianstraktat, som den 4/3 1947
undertecknades i Dunkerque.
Storbritannien hade i huvudsak
anslutit sig till de principer för
Tysklands framtida organisation,
som framlagts av utrikesminister
Byrnes i hans Stuttgarttal den 6/9
1946, och då Washington föreslog,
att ekonomisk enhet skulle skapas
åtminstone mellan ett par av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
