Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storpolitik - Västmaktspolitiken efter kriget, av Lennart Hirschfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storpolitik
tyska zonerna, accepterades detta
förslag hastigt av London, medan
Paris förhöll sig avvaktande.
Vid årsskiftet 1946—47 trädde
den ekonomiska sammanslagningen
av de brittiska och amerikanska
Tysklandszonerna i kraft, och
därmed togs det första steget till den
utveckling i riktiiing mot
Västtysklands ekonomiska och politiska
konsolidering, som sedan dess varit ett
viktigt led i de anglosaxiska
stormakternas politik.
Truman-doktrinen
Detta framväxande, intima
brittisk-amerikanska samgående
påverkades i hög grad av den ryska
politiken i östra Medelhavet. I detta
område hotades maktbalansen genom
de ryska ’kraven gentemot Turkiet
på landavträdelser och baser i de
turkiska sunden, liksom av det
grekiska inbördeskriget mellan den av
britterna stödda Atenregeringen och
de kommunistiska Markosstyrkorna.
Storbritanniens alltmer kännbara
ekonomiska svårigheter gjorde det
i längden omöjligt för britterna att
ensamma fortsätta med hjälpen till
Atpnregeringen, och Turkiet
tvingades av det ryska nervkriget att
hålla en hög och i längden
ekonomiskt ruinerande beredskap. I
denna situation ställdes Förenta
staterna inför alternativet att antingen
själv gripa in eller också se den
grekisk-turkiska bastionen gå
förlorad för västmakternas politiska
system och därmed etablerandet av
en rysk supremati i östra
Medelhavet och Främre Orienten.
Washingtons beslut formulerades
av president Truman i ett budskap
deri 12 mars 1947, i vilket det bl. a.
hette, att totalitära regimer, som
påtvingats fria folk genom direkt
eller indirekt angrepp,
underminerade den internationella fredens
grundvalar och hotade Förenta
staternas säkerhet. Förenta staterna
måste därför hjälpa fria folk, som
försvarade sig mot. väpnade
minoriteter eller utländska
påtryckningar.
Proklamerandet av denna s. k.
Trumandoktorin inledde ett
omfattande amerikanskt hjälpprogram,
först till Grekland och Turkiet och
därefter även till andra stater,
vilkas yttre eller inre säkerhet ansågs
hotad av kommunismen.
Byrnes talar i Stuttgart
Undertecknandet av fredsfördra-V
gen med Italien, Ungern, Rumänien
och Bulgarien den 10/2 1947 och
den gräns för den ryska politiken i
östra Medelhavet, som sattes genom
Trumandoktrinen, reglerade provi-;
soriskt den sydösteuropeiska
situationen. Det viktigaste problemet på
dagordningen blev nu
fredsfördragen med Tyskland och Österrike,
och den 10/3 1947 samlades de fyra
utrikesministrarna i Moskva för att
inleda förhandlingarna härom.
Synnerligen skarpa motsättningar kom
härvid till uttryck mellan
Sovjetunionen och de tre västmakterna
med den nye amerikanske
utrikesministern, Marshall, som främste
talesman. Den 24/4 avbröts
konferensen utan att någon överenskom- ,
melse träffats.
Moskvakonferensens sammanbrott
blev ett utomordentligt
betydelsefullt bakslag för den teori’om
stormaktsenighet och
stormaktssamarbete, efter vilken grundlinjerna för
efterkrigstidens storpolitik
ursprungligen uppdragits på
anglosaxiskt håll. Misslyckandet att ens nå
en preliminär uppgörelse i den
tyska frågan pekade fram mot en
faktisk delning av Tyskland. Klyftan
mellan öst och väst hade vidgats,
ett faktum, som understrukits av att
Frankrike fortsatt på den väg, som
inletts med Dunkerquepakten, och
under Moskvakonferensen övergivit
sin medlande hållning för att i
stället sluta upp kring den
anglosaxiska ståndpunkten. Härtill kom
de-skärpta motsättningarna i Fjärran
östern, där Marshalls försök att
medla i - kinesiska inbördeskriget
brutit samman och den principiella
rysk-amerikanska överenskommet
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
