Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sydamerika - Sydamerikas ekonomiska geografi, av Ragnar Sundén - Ekonomisk politik i Sydamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sydamerika
Ekonomisk politik i Sydamerika
Ekonomisk planering
Sydamerikas industrialisering kan
betraktas såsom ett led i de över
hela världen framträdande
strävandena att å ena sidan säkra
hemmamarknadens behov av vissa tyngre
nyckelvaror, såsom järn, stål och
cement, och att å andra sidan
decentralisera tillverkningen av.
lättare konsumtionsartiklar och förlägga
den närmare de slutliga avnämarna.
Denna utveckling står i de flesta
sydamerikanska republiker under
inflytande av en målmedveten
planering från statsmakternas sida.
Tidigare statliga stödåtgärder på
det ekonomiska området hade i
Sydamerika huvudsakligen formen av
skyddstullar, valutaförmåner o. d.
Sådana bibehålles alltjämt. Det
principiellt nya är strävan efter en
intelligent samordning av de tre
väl-ståndsskapande faktorerna, nämligen
staten, det enskilda kapitalet samt
arbetet.
Det faller av sig självt, att
industrialiseringen måste gå hand i hand
med en utöknjjig av
kommunikationerna och kraftförsörjningen, ofta
nog även med en förbättring av
jordbruket och dess arbetsmetoder.
I flera länder står vid regeringens
sida ett ekonomiskt råd, sammansatt
av ämbetsmän samt
arbetsgivare-och arbetarerepresentanter. De
viktigaste instrumenten för den
ekonomiska politiken utgöres emellertid
av statliga èller halvstatliga
kreditinstitut, som antingen är inriktade
på speciella produktionsuppgifter
eller också tjänar utvecklingen av
näringslivet i allmänhet.
De jämförelsevis långt komna
industriländerna Argentina och
Brasilien har föredragit det förra
systemet, medan en rad smärre
stater, där industrien ännu befinner
sig i sin linda, nämligen Bolivia,
Chile, Colombia, Peru och
Venezuela, funnit det mera praktiskt att
upprätta allmänna s. k.
fomento-in-stitut, som har möjlighet att skaffa
sig en samlad överblick över
behovet av nya företag och som aktivt
deltar i själva planeringsarbetet.
\För organiserandet av nya
industrier, kraftverk, transportföretag etc.
har dessa fomento-institut ofta sökt
finansiell medverkan i utlandet.
Betydande summor har sålunda
upplånats i den amerikanska
Export-Import Bank, men under institutens
ledning har också bildats blandade
bolag, där de utländska intressena
satsar en viss andel av kapitalet,
samtidigt som de inhemska
intressena tillförsäkrats en stark
ställning i företagsledningen. På detta
sätt söker man bibehålla den
finansiella kontakten med utlandet utan
att därför råka i beroende.
Det längsta steget på
planhushållningens område utgör den
argentinska femårsplanen för perioden 1947
—51. De totala kostnaderna
beräknas till 6.700 milj. pesos. Den
arbetskraft, som kommer att sysselsättas
uppskattas till ca 350.000 personer,
varav 250.000 nyinvandrade. Planen
bygger alltså på en årlig
immigration av i genomsnitt 50.000
personer.
Såsom ett led i finansieringen av
planen har regeringen Perön bl. a.
monopoliserat exporten av de stora
stapelartiklarna, och även importen
har i viss utsträckning övertagits av
statliga institutioner. Såsom ett an-,
nat element i den argentinska
planekonomien ingår en nyordning av
nationalbanken och en
nationalise-ring av affärsbankerna, varigenom
regeringen ämnar skaffa sig
kontroll över kapitalmarknaden.
Utrikeshandel och valutor
Under hela det första
århundradet av sin självständighet bibehöll
de sydamerikanska republikerna i
ekonomiskt hänseende en kolonial
karaktär. För sin existens var de
helt beroende av en utrikeshandel^*’
som innebar, att råvaror, spannmål,
tropiska frukter och kött byttes mot
färdiga kapital- och
konsumtionsvaror.
Även om den sydamerikanska
utrikeshandeln, som på 1930-talet
belöpte sig till i genomsnitt ca 11
miljarder kr., inte representerade mer
än några få »procent av
världshandeln, så var dock varuutbytet per
invånare räknat i flera av^ dessa
länder, främst Venezuela, Argenti-
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
