Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tromp och Krans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rent, som om jag själf skulle gått till stupe-1
stocken. Pör när jag lockade på honom, och
han då kom och tittade ’på mig så troget och
viskade med den långa rida rumpan, så — gick I
jag och hängde upp bössan igen. ?|
Men Johanna Petternilla blef allt k<jdarej
och kedare af en, ju längre det led. Han låg
nu ständigt i vägen och han var så styfbent
och dålig, så han skrek, när han bara skulle
resa sig upp, . Så fick han en hinna på det ena
ögat, så han blef blind på det, och han såg laj
inte så värst bra med det andra häller, Johanna
Petternilla nästan trätte på mig, för jag kunde
ha hjärta till att se honom pinas så och inte
ville förbarma mig öfver’n. Men det var lögn,
jag kunde ändå.
Jaja, då så började la Johanna Petternilla
grunda på, att det var bäst, hon tog och gjordej
af med honom, utan att jag visste om det. Och
så en dag, medan jag var borta i Västerby och
drog skinnet af en häst, så passte hon j>k och fick
tag i den gamle socknapojken Tjohäj och gaf den
sjanen en sup, för han skalle hjälpa hanne med
att ta död på hunden. Och så funderade de ut
det så, att de skulle ta ett rep och hänga kräket
i ett träd uppe i björkebacken där ofvanför
Kråkestugan. Ja, käringen tog repet och gjorde
en rännesnara på det, och Tjohäj fick hunden i
famnen, och så ledade de af ditupp i björket.
Hunden gnäll hele vägen och försökte rycka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
