Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars på Skogsmaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS PÅ SKOGSMADEN. IM
som skulle bära sin förste kalf till julen, och
till våren tänkte jag börja köra hanne tillhopa
mecT gamla Hjälma — sen behöfde jag fella inte
längre ha besvär med att lega dragare! — Och
jag* hade alltjämt godt hopp om att en gång
kunna säga till min gamle husbonde, att det
hade gått mig bättre, än hvad han förespått.
Men härran stäcker modet. En försommar
skulle bonden köra fram dyjord till gården, och
jag blef budad om att hjälpa till. Då förkylde
jag mig, där jag stod i den kalle mossen och
lässte på lassen, och blef lagd på sjuksängen
och låg så, utan att kunna sköta mig själf en
gång, i två långa månader. Det var en sträng
tid. Litet hade vi att lefva af. Och Björnen
hade intet förbarmande, han kräfde ut sina
dagsvärken lika fullt, annars hotade han med
att vräka oss. Vi måtte sälja våra får, våra
bägge vackre sör, och lammen med, för att
kunna lega dagsvärksfolk.
Först långt fram på sommaren blef jag så
pass, att jag kunde gå uppe och sköta om litet
fonått därhemma på torpet. Då såg jag, att
ryggåsen till det usla fähuset hade krökt sig
och höll på att ryka af, upprutten som han var
af rägn och ålder. Laga honom stod inte till,
för hele stocken var rutten, och skaffa hit en
ny nerifrån bygden, det rådde jag inte med —
jag hade nu ingenting att köpa för och inte
häller visste jag, hur jag skulle få fraktat hit
honom. Då for det en tanke i hufvudet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
