Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. I Spårvagnar och ångslupar, med hyrkuskar, åkare, hissar och stadsbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För bort åt femtio år sedan skref en författare, att den raskhet,
som utmärker stockholmarne, sannolikt härledde sig af deras vana
att färdas på vattnet och sjöledes begifva sig från den ena stadsdelen
till den andra. Raskheten då för tiden måste dock icke ha berott
af fortskaffningsmedlets snabbhet, ty icke kom man fort med de gamla
roddarbåtarne, som säkert, men trögt framdrefvos af gamla kvinnor,
hvilkas enda snabbhet låg i tungan.
»Roddargummorna», hvilkas anor gå ända upp till 1600-talet,
voro under åtminstone halft annat århundrade våra förfäders
privilegierade fortskaffare på hufvudstadens vattenleder, och ännu i vår
tid fins af det skrået en och annan öfverlefva som är villig att ro
oss ut till något fartyg på »strömmen» eller att sätta oss öfver från
södra landet till Djurgårdsstranden. De ha således lefvat längre än
deras medtäflerskor för femtio och fyrtio år sedan, kullrodderskorna
i deras snipor och de som drefvo kull-vefbåtarne, hvilka då tycktes
ha tagit för sig all sjöfärdsel inom stadens område, men »roddargummorna»
äro dock nu endast en kuriös kvarlefva från gamla Stockholm.
Redan i början af 1850-talet, under det kullroddbåtarne och vefsluparne
voro de som mest besörjde samfärdseln till sjös, gjordes försök med
ångslupsfart, länge dock endast med de små ångarne Ägir och Ran — icke de som nu
bära dessa namn — hvilka, mot en afgift af 4 skillingar banko, forslade
personer till Djurgården och Beckholmssundet, »merändels», heter det i en gammal
uppgift, »endast hvarje söndags eftermiddag.» Ägir och Ran gingo för öfrigt
till Waxholm och Dalarön, under det Gustafsberg och Wärmdön underhöllo
förbindelse med Gustafsbergs porslinsfabrik, Ulriksdal gick till Edsviken, Haga
plaskade på Norra Brunnsviken, Sikla på Hammarby- och Järla-sjöarne samt Tessin
och Ehrenstrahl främjade utflykterna till Drottningholm.
Då och då hade personer med »stora vyer» talat om, huru fördelaktigt det
vore, i fall sjöförbindelserna inom stadens område skulle kunna underhållas
genom små ångbåtar, men flertalet hade funnit detta vara ett fåvitskt tal och
förklarade, att det »aldrig skulle bära sig». Önskningarna växte dock, och
företagsamheten tog det djärfva steget öfver vattnet. Den 12 april 1853 erhöll ett
bolag »för ångbåtstrafik mellan Staden och Norrmalm» resolution af
öfverståthållare-ämbetet, att med 2 hjulångslupar underhålla trafik mellan Riddarhusgränden
och Röda bodarne. Trafiken lönade sig likväl icke. Ett nytt bolag bildade
sig, det s. k. nya ångslupsbolaget, som, emot att betala det förra bolagets
skulder, 15,000 rdr, öfvertog dess materiel och brygga samt erhöll ny resolution af
öfverståthållare-ämbetet den 30 maj 1856.
Fyra år därefter fick samma bolag tillåtelse att trafikera linien
Ragvaldsbro—Flugmötet (nu Mälaretorget), och i april 1872 linien Ragvaldsbro—Röda
bodarne samt i maj 1878 linien Mälaretorget, Ragvaldsbro—Skinnarviken,
Kungsholmen.
»Nya ångslupsbolaget» eger fortfarande bestånd och upprättade i
april 1886 kontrakt med Mariahissens bolag att med ångfärjor
underhålla förbindelsen mellan Mälaretorget och nämde personhiss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
