Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har en stor’.skara barn omkring mig, och.
att jag ser eilra ifriga upplyftade ansigten,
hvilka liksom tyckas fråga: „Nå, har du
ingenting att berätta oss?"
Nfir jag sjelf var liten och satt med samma
fråga på miu faders knä, brukade jag alltid
tilliigga, ,,ur det någonting rigtigtsnnnt, eller
någonting som du hittat på?" Jag var nöjd
hvilketdera det var; men jag hade en viss
förnimmelse af, att jag borde taga emot det
på litet olika sätt. Jag njöt kanske mer af
sagan och dikten, jag följde med lätthet och
nöje det mest vidunderliga, men niir det var
något rigtigt sannt, dä tyckte jag det var
min pligt att tanka på det mera; det föll
liksom djupare ned i mitt hjerta, iifven om
det ej var pä långt niir så roligt.
Meu jag vill säga er ännu cn sak pä
förhand. Derför, att det iir så roligt att se er
omkring mig, du Aina och du Helmi ocli du
Valter och er alla, och dcrföre att jag
tycker mig se genom edra glada ocli vänliga
ögon rakt ned i edra hjertan, så skolcn I
ock få se en liten bit af mitt. och det
händer icke livar och en, och icke heller alla
dagar.
Vet ni, att jag liar allt sedan jag var barn
haft en underlig dragning till lidandet. Jag
kunde aldrig se det med likgiltighet. När
jag i den yraste lek sprang på landet, och
händelsevis mötte en krympling eller en sjuk,
så var det som om hela lifvet med ens
svartnade för mig, jag kunde icke förstå det, men
det föreföll som om något aggande fastnat i
mig sjelf. När jag var fem år satt jag en
hel vinter i min moders sjukrum, och man
har berättat mig, att man liade all möda
att få mig derifrån under måltiderna.
In-tenting derutom frestade mig; jag lekte
mder det året aldrig med mina många
sy-kon, och jag hörde ofti min mors svaga
dimma som sade, »banna henne icke, låt
bunt* vara, lion trifs häst hiir". Och ändå
vr jag så grufiigt rädd för andras lidanden.
Men, ser ni — uu efter många, inånga
åi har jag lärt mig, — och endast Gud vet
hvl den lärdomen liar kostat, — att se
lida let på ett något olika sätt- .lag tycker
uhviir jag ser det i sina många former, som
omag såg ett märke af Gud, ett kaudbrof
af Inom sjelf till den menniskan. Ocli
vetoi’ hvad jag tycker mig liisa i det brefvetj?
I Jo, ungefär dessa ord: »af dig begär Jag
något särskildt; tålamod eller ödmjukhet
j eller stillhet, eller ett frimodigt och gladt
hjerta i bedröfvelseir, ocli så tycker jag mig
I liksom se Gud sjelf slå bakom deu lidande
I och understödja ocli hjelpa till det som
lian begär och derför liar sjukdomen icke
alldeles samma dystra utseende nu som förr..
Men livad jag nu ville säga till Fr är, att ni
I skola betrakta sådana Guds märken på
I menniskorna med vördnad.
Vet ni, det låter otroligt, meu det har
j verkligen häudt mig, att jag sett. barn. som
gäckats ocli skrattat åt deu lame, den halte,
> den puckelryggige. lvunnen .1 tänka er
något sådant? Nej, det är jag säker om att
ni icke kunuen.
Det här tycker ni just att börjas som en
liten predikan. Ja, ja, det kan nog hända.
Men jag iir säker om att ni få många
lustiga historier i »Trollsläntlan" och då kan
ju iule litet omvexliugs skada eller, hur?
Miu historia kommer nu, och deu hände när
jag var femton år.
Jag var då några månader pä lamlet hos
min morbror, som hade en dotter, och lion
var bara ett par år äldre äu jag, ocli lion
var dessutom miu kusin, som ni nog sjelfva
kumieo räkna ut. Jag liade. aldrig förut
varit en vinter pä landet, ocli det var
förfärligt roligt. Der var ett stort sågverk
nedanför gården, och man hörde från morgon
till q viil 1 hur sågen surrade och gick, ocli
hur vattenfallen brusade nere vid dämniarne
och livar dag kom min morbror ocli frågade
livad jag behagade för hästjoch för åkdon
till körturen efter u iddagen, ocli det
smakade att få bestämma, må ni tro. lian
hade en häst, som hette ,,Filikromen“, som
var sedig och lugn, och den kunde jag tigga
mig till att köra, derför valde jag «ien helst.
I Ocli så hade lian en släde,fsom hette
»Skutt-balongen" derföre att den liade en
korgflii-tad stol som gick på mjuka fjädrar, och don
tyckte jag också mycket om. Det, var bara
han ocli jag, som åkte, och under dessa
färder berättade hon mig mycket roliga saker,
i För han var en glad och vänlig’gatnmal herre,
som var mycket snäll not. barn, ocli om ni
hade lust, kunde jag väl en annan gång
berätta er hans historia, sådan jag småningom
| fick höra den af lians egen mun, medan vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
