Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora ungen satt beqviimt i trädet ocli lät
mata sig. Stackare, hon var outtröttlig att
hemta maskar åt siu late och glupske
fosterson, tilldess att han ändtligeu Hög sin väg,
utan att säga sä mycket som tack en gång.
Kråkfåglarnas språk är fult ocli sträft.
Korpen ropar i sin förnöjelse bråck bräck,
när han känner den angenäma lukten af
något dödt djur, för hvilken lukt andra taga
till flykten. Det berättas att uiir korpen blir
hundra år gammal t ty så gammal kan lian
verkligen hlifva) så kan han dessutom sjunga
bloncj; men det händer ibland att man hör
en yngre korp sjunga så uniler flygteu. Alla
känna brå bons kraxande bntuh braalt, som
hon stundom varierar med bräii/i, när det
skall vara riktigt fint. Oclt detta kan hon
kraxa på flera sätt, än kortare, än mera
utdraget. Men hon kan äfven ställa sin näbb
till ett nätt nätt. som betyder att hon är
munter och tycker om uågon, och då
klipper hon med vingarna och bockar sig som
en kavaljer. Hennes slägting råbnn skriker
alltid sitt fula <jarh yarb, och när råkorna
stuudom sitta i stora flockar på stranden,
iir der ett förfärligt oväsen.
Deu svarta kajan, som bygger sitt bo i
kyrktornet, vet icke säga aunat. än bja bja.
Deremot är skatan mycket pratsam och har
gått i dansskola, som du vet. Hvar gång
hou pratar, bugar hon sig med eu knyck på
nacken, skifvar sig med sin långa stjert ocli
säger ki-scha ki-scha brabra bibra. Ser hon
en roffägel, ropar hon aibri och gömmer sig
undan. Men hon kan äfven skratta, när hon
förundrar sig öfver något. Då säger hou
nr a c ar ac, och då samlas dit alla traktens
skator för att se livad hon skrattar åt. Det
är liksom när tanklösa menniskor skratta åt
allting, ty gör inan illa åt skatans bo,
skrattar hon lika förtvifladt sitt ac ac ar ac.
Slugare är då hennes slägting nötskrikan,
som alltid är på sin vakt och varnar sina
vänner för faran med sitt brraau braa.
Skrikan kallas hon derför att man stundom
hör henne om vintern skrika i skogen ett
par långa </ ra q ca, och det kan låta trefligt
110g att höra en lefvande varelse i den tysta
ödemarken.
Starm iir ett bland vårens glada förebud
och infinner sig vanligen med deu första
blåsippau. Då bar lian i början ett vackert
flöjtljud, som senare blandas bort i ett
omusikaliskt snattrande. Ilan hvisslar i den
nakna aspen huitni hinna, smäller med
näbben-, blåser upp sig. skifvar sig ocli söker få
fram en ton, som vanligen endast blir bränn
eller bäb kub bräbä. Musik iir det icke,
utom den ena tonen, men viljan är god.
Man vet ju, att staren, likasom papegojan,
kan lära sig att eftersäga menniskors ord
och hela meningar. Sländan har vänskap
för staren: hau är en klen sångare, men snäll
är han och folkkär.
Likaså deu på högsta modet klädda
sidensvansen, som hela sommaren bor i
Lappland och först på sena hösten låter
rönnbären förmå sig att dröja någon vecka vid
städer, byar och gårdar. Fint som kostymen
är äfven lians språk. Hau liar ej uunat att
suga. iin siiilir. Skulle tro det iir sirligt 1
Men behagligt är det att se honom klänga
på rönnklasarue, ocli onyttigt grymt iir det
att skjuta så oskadliga varelser, då ju hvarje
sådan stackare är knappt en fattig munsbit,
niir han iir stekt.
Många veta ej göra skilnad mellan
ånys-bnarren (åkerknarren) och nattskärran,
derför att de båda skorra så kögljudt i
sommarnatten. Ängsknai-ren sitter natten
igenom i det dnggiga diket, och på långt håll
hör man lians enformiga, genomträngande
ärp snärp, ärp snörp, alltid detsamma med
korta pauser. Det siigs. att lian också kan
säga ra r braax, men Sländan bar ieke hört
det. Nattskärran bor i skogen och låter der
hela natten höra sitt urnm-onrrrr,
skor-rande viirre än en hes spinnrock. Någon
gång faller det henne in att härma grodans
oää, ocli lika fattig är deu melodin. Men
dessa omusikaliska fåglar upplifva nattens
enslighet; de äro likasom barn af daggen ocli
nattdimman, deu eusame vandraren hör dem
gerna ocb blott den sjuke eller sömnlöse, som
hör dera nära sitt fönster, när hela naturen
sofver, önskar dem stundom der peppareu
vexer.
Sländan hinner ej berätta 0111 flera denna
gång, men vill spara några synnerliga goda
gamla bekanta till härnäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
