Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I barnkammaien,
af T.
I.
Lih’n Matti.
Det var ett lif i barnkammaren! Martin
och Gösta, Lennart och Einar, Hildur, Vivi
och Saima, förutom en rad småfolk. Elfva
kusiner kunna minsann hålla ett väsende, nog
till att väcka en skendöd.
— Håll, håll en smula, — sade mamma.
— Sätt er nu snällt ned på stolar och
pallar, guug- och rullhästar, så skola ni få höra
en saga.
Det skulle nmu sett! Alla barn tycka om
sagor. Och tyst blef det i barnkammaren,
så tyst att inan kunnat höra en knappnål
falla.
Sådan var sagan:
Matti hette han. Lång var han som ett
halfalnsmått, rund och fager med gropar i
kinden oeli hlå ögon, hvilka tittade fram
under en ljusbrun lugg. Om han ännu hade
alla plagg som karlar pläga bära, kan jag
ej gå i god för, men lika rask var han för
det. Tapper var han; han slogs med
myggorna om de ej beto allt för mycket, ty då
skrek han, ja, skrek alldeles rosenrasande.
Han gick i spetsen för sina tennsoldater och
höllo de sig icke tappert, slog lian af dem
både armar och hen, så stark var lian.
Mörkret tyckte han icke om, men ljuset höll
han kär, ja i så Iiiig grad att han engång
kysste ett brinnande ljus, — med livilkeu
påföljd kunna ni nog förstå,
Mattis föräldrar bodde i en stad af den
gamla sorten, hvaraf icke mer finnas många
qvar i vårt land; smala gator och höga hus,
der sällan en solstråle kunde bana sig väg i
barnkammaren. — Vet du livad, mor, —
sade en dag Mattis pappa, — vår lilla gosse
börjar betänkligt blekna och afmagra, jag
fruktar att han lider brist på frisk luft och
sol. Var snäll och gör i ordniug en god
matkorg, så skola vi i dag företaga en
båtfärd i skärgården.
Sagdt och gjordt. En timme senare begaf sig
det lilla sällskapet i väg. Mattis pappa
medtog metspön och gäddrag, mamma ledde Matti
till båten och Kajsa bar matkorg och pnltåer.
Vädret var så vackert. Solen sken på det
blå vattnet, på den lilla båteus hvita segel
och de branta åstränderna, der tusen svalor
svärmade omkring sina bon. De seglade ut
från den vackra elfmynningen förbi
Lepogub-ben, der alla förbifarande fordom brukade
laiuia för att koka sitt kaffe, förbi den täcka
Djupsten med de farliga
undervattensklip-porna på nordligaste udden, förbi den vackra
Alö, der sagor förut växte på träd för den
som hade ögon att plocka ned dem. Öfver
blanka fjärdar och genom vackra sund foro
de sedan vidare, tills de kommo till yttre
skärgården der dc landade på en holme,
hvilken såsom minne från hednatiden hlifvit
uppkallad efter åskans gud Thor.
Här var det först roligt. På stranden låg
fin hvit sand helt varm i solskenet och
alltför behaglig att gräfva uti, — här funnos
vackra släta stenar, alldeles passliga att kasta
i vattnet vid stranden, gröna buskar att
leka kurra gömma uti, blommor och
fogel-sång hvart man vände sig. Mattis pappa
täljde cu hel hop barkbåtar, ståtliga
krigsskepp med mäster och segel, och Matti stod
i försåt för dem då de ville segla förbi gröna
hoppets udde. Bum, buin, haglade det
kulor kring öronen; det ståtliga Kejsar
Wilhelm sjönk till bottnen vid första försöket,
Trofast miste alla masterna, Hoppet gick
utan ’hopp förloradt och Tapper såg sig i
hastigheten om efter reträtt. Endast lilla
Tummeliten höll sig raskt, skuttade framåt,
ehuru kulor svärmade rundtorn: den
gungade visserligen och vickade till höger och
venster, men Matti sköt beständigt bom och
Tummeliten seglade snart ut på stora
bot-tenliafvet dit Mattis kulor icke mera nådde
den.
Efter middagen for Pappa ut att meta,
Mamma gick till mossen för att se om
hjortronen händelsevis vore inogna och Kajsa
satte sig ned vid stranden för att vakta på
Matti, som fortfarande slungade kulor efter
sina försvunna skeppsflottor. Hvar nu Kajsa
hade sina tankar är väl icke så godt att
säga. Kanske fiögo de ut på resa efter det
ståtliga skeppet, som i höstas seglat här
förbi med de vackra hvita seglen tillsatta och
flinka jungmän i tackel och tåg. Eller tänkte
hon på Necken, som här brukade slå siu
harpa i Augusti månskenet, då haf och strand,
skog och dal lyssnade till musiken? Det vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
