Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än ditåt, och utbredde sig öfver jorden, men
så länge de höllo sig högt i luften vid samma
värmegrad, gåfvo de intet regn. Då hände,
att en svalare vind mötte det moln, der jag
seglade, och förtätade åter molnets fina.
vattendroppar, till dess de blefvo så tunga,
att luften ej mer kunde hära dem. Nu
begynte det regna. Dropparna föllo och mötte
under resan till jorden andra droppar, med
hvilka dc sammanflöto, så att dc blefvo allt
större. Sådant heror af fallhöjden, men det
beror också af deu mängd vattenångor, som
sviifva i luften. De heta ländernas luft iir
så uppfylld af vatten, att regndropparna
falla der mycket, stora oclt tunga. De flesta
växter äro der starkt byggda, ofta med
lii-derartade blad, för att. dc må kunna tåla
så liårda regnskurar, som här i norden skulle
nedslå alla löf och sädesfält. Här hos eder
regnar det sällan så groft, oeh sädesstrået
är förunderligt väl byggdt att motstå regn
eller storm. Men det händer likväl ibland,
att åkerfält nedslås af strida skurar,
isynnerhet om der är hagel med.
— Ja, Slunda, — fortfor droppen, — jag hnr
också varit ett hagelkorn, likasom jag varit
snöflinga och en lavin. Jag bodde en gång
i moluet, niir vi seglade öfver ett. skördefält
midt i varmaste sommaren. Det var ett
vackert fält, axen började redan matas med
korn oeli hänga sina hulVutlen, som de bruka,
när de lofva åkermannen en välsignad skörd.
Då kom plötsligt en kall viml, jag vet ej
hvarifrån, förmodligen var det blixten, som
gjorde hål i luften och lockade alla vindar
att rusa i tomrummen. Strax frös jag till
is oclt föll lmfvudstupa från molnet. Under
vägen nedåt mötte jag andra droppar, lika
frusna som jag; vi förenade oss, blefvo
isklumpar, stora som rönnbär, som körsbär,
som små potäter, och nedslogo på
skördefältet med förfärande fart. 0, det vackra,
välsignade fältet, huru det såg ut efter vårt
oväntade härjningståg! Det låg nedslaget,
som hade en vält gått öfver det, och
åkermannens glada hopp blef tillintctgjordt inom
kortare tid, än jag kan berätta det.
Tror du icke, att jag sörjde öfver en
sådan missgeni ing? Och det. var icke den
enda. Jag har också varit med om en
öf-versvämning, som fördränkte vida nejder,
om en lavin, som begrof hela byar, och om
ett skydrag, som förde med sig filltens
lador, menniskors boningar och hafvets skepp.
Då måste jag trösta mig dcrmed, att jag
lydde en stor oeli kiirlcksrik herras
befallningar, och att det, som för en liknar en
olycka, kan för tusen andra vara den
största viilgerning. Ju. när jag åter tänkte
derpå, huru mången gång jag vattnat de
törstiga fälten, huru jag med källans vatten
vcderqvickt den försmäktande vandraren och
med flodens qvarnar malat menniskans bröd,
då förstod jag, att jag ändock bragt mycket
mer gagn och lycka, än ofärd i verlden.
En annan gång, när jag flöt der i
molnet, blef detta småningom afkyldt, och då
nedföll jag som en glänsande snöflinga för
att bevara marken mot vinterns köld. Och
åter en annan gång, när jag sväfvade
osynlig i luften, kom en kallare fläkt och
förvandlade mig till en liten fin vattenblåsa.
Millioner andra dylika små hlåsor utbredde sig
då närmast jordytan och förorsakade det,
som ni kallar töcken eller dimma, men som
sjömannen kallar tjocka eller mist. Då är
det som om en gardin fallit ned för
vandrarens blickar, så att lian icke kan se tio steg
framför sig. Itoddaren i sin båt hittar icke
hem, matrosen på sitt fartyg vet ej hvart
han skall styra. Sådant kan vara både
förtretligt och lustigt.
Jag behöfver ej omtala huru jag fryser
till is på sjön, huru jag betäcker de höga
bergen med snö eller huru muntert jag
sorlar i häckar, åar och floder om våren. Du
vet nu redan huru det regnar, snögar oeli
haglar icke endast, från molnet, utan ock
från luften; man lcuntle tillägga äfven från
sjön, floden oeh jorden, efter vattenångorna
uppstiga derifrån. Du vet, att ingen
post.il-jon i verlden har gjort så långa resor som
jag eller burit så olika uniform. Du vet,
att jag kan förstöra, men ännu mycket mer
alstra och vederqvieka, då ju intet kan utau
mig lefva på jorden. Men hvad du troligen
icke vet. Siända, det är, att du icke kan
hålla mig fången.
— Det vore märkvärdigt, — menade
Skin-dan, — än om jag instänger dig i en
väl-korkad flaska?
— Försök I — sade vattendroppen.
Sländan instängde droppen i en glasflaska
och korkade flaskan så tätt, att det syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
