Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tantlc* på köksdörren odi främmande röster,
som fordrade att vi skulle öppna. Bleka
oeh skrämda smögo vi oss fram till ett
fönster oeli urskiljde otydligt fem eller sex
karlar, som alla tycktes hafva druckit ocli förde
ett fasligt oljud på. gården med svordomar,
hesa sånger, skrik och skratt. Hela tiden
dundrade ett par af dem på köksdörren och
hotade slå in fönstren oin.vi iekc öppnade.
Ilvad skulle vi göra? — Smyg du ut genom
pappas fönster, Harald, sade Hanna, och
spring det fortaste du kan till Koivisto, der
dansen hålles oeh tag hem drängarne.
— .lo, jag tackar, det vore just att hoppa
midt i vargames gap, sade Harald och var
så hlek. att det riktigt skrämde oss.
— Då går jag sjelf, sade Hanna käckt,
inte kunna vi vänta här tills de hålla ord
och slå in fönstren.
— Gå ej, Hanna, gå ej! — bådo vi alla ocli
kände oss ännu lijelplösare vid tanken på
att också lion skulle öfvergifva oss.
— Jag måste, jag måste, sade hon och
tycktes eftersinna något. — Jag liar en idé,
utbrast lion glad. Ni gå alla i pappas stora
garderobc ocli taga nyckeln ur. Komma de
in, medan jag är borta, så kunna de
åtminstone icke göra er något oudt.
(Forts.)
Från ödemarken.
Dcruppe i höga uordeu, der snön ligger
tung från November till Maj, der norrskenet
glimmar öfver de ödsliga tundrorna ocli der
enlivar som färdas, måste åka med renar,
der uppifrån är den lilla historiejag nu skall
tala om för er.
En klar ocli kall vinterdag färdades eu
resande i „pulka“ — så kallas deu lätta
släde för hvilken renen spännes — genom
de öde byggderna; men fastän trakten
var mycket enslig ocli drifvor lågo
öfver-allt, fanns det dock äfven här såsom
öfver-allt, i Guds skapelse, mycket att betrakta
och när den tidiga solnedgången spred sitt
förklarade ljus öfver den djupa
dalsänkuiu-gen och furornas frostiga grenar, så var
denna syn sä skön, att mannen i pulkan
länge stannade på höjden, stum af undran
att äfven här finna så mycken herrlighet.
Snart måste han dock åter påskynda renens
lopp oeh innan den korta dagen nått sitt
slut var han framme vid nattqvartersstället,
en ensam gård midt inne i skogen.
Värds-folket välkomnade på hästa sätt den
oväntade gästen; i »främmansstugahv tände mor
en väldig brasa i den stora spiseln, sedan
hemtade hon en famn doftande hö och
tillredde deraf eu mjuk bädd åt den trötte
resande. Men medan qvällsvardeu ur
matsäcken värmdes upp på elden, satt lian och
värmde sina frusna lemmar framför deu oeli
lät imder tiden blicken ila omkring i
rummet. Der fanus ej mycket att se, en
väggfast bänk, en dito säng, ett hord under
fönstret oeli sedan deu ofantliga hvita spiseln;
meu livad var det för besynnerliga ränder
och streck som lian upptäckte der? Ilau
trodde först att skulden låg hos hans ögon,
som voro skumma af hvilandet på de li vita
snöfälten, men när hau steg upp och med
ett pertbloss nogare undersökte muren, fann
lian till siu förvåning att den var fullritad
af med kol gjorda teckningar.
Det var visserligen endast streck, men
dessa så raskt utförda, att de bildade de
allra präktigaste figurer, ja hela tafior ur
lifvet i skogen. Der fanns nemligeu ingen
mer och mindre än skogens konung, Nalle
björn sjelf och hans små ungar, den listige
Mickel rät’, jägare med bössor i händerna
etc. Dessutom hundar och kattor, små
flickor ocli gossar i alla möjliga olika
ställningar, så tokroliga och lustiga att den
resande ej kunde låta bli att kjertligt skratta
för sig sjelf, på samma gång hau undrade
och undrade livem som hittat pä att utföra
allt detta. Han ämnade just fråga
värdinnan derom, då qvällsvarden blef färdig oeh
han fick lof att sätta sig till bords, innan
maten hann kallna.
Tidigt nästa morgon reste hau sin väg
och kom ej på månader ihåg de lustiga ocli
besynnerliga kolteckningarna pä uiiireu i
deu öde gårdens fräiumuiistuga; men när
den långa kalla vintern var öfver ocli
nordens korta sommar kom, dä hände det sig
att mannen åter färdades samma väg genom
ödemarken.
Frost ocli drifvor voro nu försvunna, det
gröna gräset var fullströdt. med äugsbloin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
