Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nior, fåglaruc sjöngo tusende muntra sånger
oeh elfveus vatten låg blått och skimrande
i sommarsolen. Nu gick färden dels i båt,
dels till fots och åter måste mannen
beundra Guds stora verk i naturen, så skönt
var det rundt omkring honom.
Då han kom fram till gården der hau
om vintern haft sitt uattliurburge. hlef hau
riktigt förvånad, ty så tretiig hade han
aldrig trott att den skulle se ut, men
sommaren gjorde äfveu här sitt till.
Värdinnan kom ut pä trappan och
hel-sade honom som om lmn varit en gammal
bekant, sedan hjöd han honom att genast
stiga in i främmanstugan. Der var nu både
skuradt och fejad! och deu stora spiseln
fylld med färskt björklöf, som spred en frisk
doft i hela rummet.
Då den resande såg den gamla inuren,
påminte hau sig plötsligt de besynnerliga
ritningarna som han sett der vid sitt
vinter-liesiik. I lan gick närmare, men nu syntes
icke ett streck, muren var helt nyss
livit-kallcad, i stället såg han nu på ugnen en
egendomlig af lera gjord figur. Det var en
liten påklädd docka, riktigt ordentligt
formad af hård blåaktig lera; mannen tog
bilden i noga skärskådande och blef mycket
förvånad, att se huru väl den vur gjord och
hvilket märkvärdigt uttryck det fauns i det
lilla gråblä ansigtet.
I detta ögonblick inträdde gårdens
fullvuxna (lotter med den rykande kaffepannan.
— Ilvem har gjort den här bilden? —
frågade mannen g mast.
Klickan skrattade.
— Äh det är Amii, syster min, — sade
hon, — nedanför backen finns så präktig
lera att man kan göra livad man vill af
den.
— Då var det väl kanske också Auni som
hade ritat pä muren i vintras? — sporde
mannen vidare.
— Ja nog var det hon, — sade Hickan
åter, — Auni är sä besynnerlig: bara hon
får fatt i ett kol eller en solig sticka, straxt
börjar lmn att kludda på murar och väggar,
mor tycker inte riktigt om det, men när
hon ser på hiUlcrnu, måste hon sjelf skratta,
sä lustiga och lifslefvande äro dc.
Herm hlef fundersam.
— Jag skulle vilja se flickan, — sade han.
— Ah, hon visar sig nog ej, — menade
systern. — Auni är så hlyg för främmande.
Hon liado rätt, ty huru man än ropade
oeli sökte, hlef flickan icke synlig; slutligen
då den resande redan satt i båten för att
resa vidare, såg han ett litet barnansigtc
omgifvet af tjockt mörkt hår och ett par
tindrande svarta ögon, som nyfiket blickade
ut ur ladugårdsfönstret, och det var Anni
det.
Mannen tänkte länge på henne; han
undrade om det. hos den lilla Hickan gömdes
ett slumrande frö till en stor konstnär,
kanske en bildhuggarinna eller målarinna,
hvem kunde veta; så grubblade lian medan
han snabbt fördes utför den strida klara
elfveu, under den solljusa sommardagen.
Äfven mången gång sedan dess, står det
lilla mörka ansigtet och de tindrande
ögonen lefvande för hans minne, men långt
borta i den atlägsna gården fortfar lilla
Anni kanske den dag som i dag är, att
teckna med kol på inuren och forma sina
bilder af den blågrå leran. Är hon en af
dem som Gud gifvit stora gåfvor, som han
förlänat eu konstnärssjäl? Skall hon komma
ut i verlden och hlifva prisad och berömd,
eller skall hon obemärkt framlefva sitt
stilla lif på den ensliga bondgården uppe i
höga norden? Herren allena vet det, Han
som leder alla menni,skors vägar både
barnens och de fullvuxnes, men det är nog en
sanning som man ofta i denna verld får
lära, att Gud kallar folkens stolthet och ära
ur fattigdom och ringhet.
Det enda riktigt säkra är att vår Herre
visserligen bestämmer för lilla Anni hennes
lefuadslott, såsom Han sjelf ser att det är
godt. för henne oeli om den ej blir bland
de rikaste, sä kau Han dock för dem som
iilska Honom göra sjelfva ödemarken till
en lustgård.
Aina.
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
