Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6
ILLUSTRERAD -BARNTIDNING.
45
het låg härunder, men — hur kunde låset
då vara så rostigt och fullt af damm?
Gerald deltog icke i vår undran och våra
gissningar. Han gick beskäftigt omkring
och letade efter en annan dörr på de mest
besynnerliga ställen. Plötsligt ropade ban
till.
Se hit fort, Tib och Gussie! Se ni,
här är den andra dörren . . . nej, men så
tokigt, att göra en dörr af spegelglas!
Vi omringade den nya dörren, utom oss
af nyfikenhet. Den var inpassad i
glasväggen och verkligen gjord af spegelglas, så att
vi icke förrän nu upptäckt den. Intet lås
syutes, endast en hvitmålad träkrycka, som
genast lät oss öppna dörren. Vi sågo en
trång, halfmörk gång, upplyst af en rad små
fönster i taket. Nu började riktigt det
hemlighetsfulla. Halft rädda, halft förtjusta
sprungo Yi genom den, tills vi stannade
framför ännu en dörr, upptill hvilken en
liten trappa från korridoren ledde. Denna
dörr hade ett lås, men ingen nyckel satt
uti.
— Tänk, om den är tillåst! — hviskade
jag andlöst. Men det var den icke.
Nyckeln satt i på inre sidan och dörren gick
utan svårighet upp. I det gamla öfvergifna
huset var man ej rädd för tjufvar.
Vi gingo vidare. Först inträdde vi uti
ett litet kahinett och genom detta i ett
större rum, synbarligen ett förmak. Det,
var stort och vackert ined utsigt från tre
fönster till en gammalmodig terrass. På
gafveländan var ett väldigt bågfönster, men
det var förspikailt och vi kunde ej se
hvartåt det vette. Golfvet var af blankt, bonadt
träd, inlagdt efter ett konstrikt mönster, de
båda kaminhyllorna voro höga och vackert
utskurna och från takets midt nedhängde en
väldig ljuskrona af krystall med rika
förgyllningar, inhöljd i hvitt musslin.
(Forts.)
Sven Petters nya skridskor.
ven Petter hade i långa tider kältat om
nya skridskor. Hans gamla voro med
remmar, besvärliga och gammalmodiga, han
kunde ej skrinna nog gentilt med dem.
Men se, de amerikanska, de voro först
stiliga, — söta pappa, får jag nu inte ett par
amerikanare?
Pappa tyckte det var onödigt, då de
gamla voro nyss slipade, goda och starka, och
de nva kostade sina modiga sex mark. Men
hans käre son höll så länge på att käxa,
tigga och beskifva sig, att pappa slutligen
miste tålamodet och skänkte honom ett par
amerikanare.
Nu skulle man sett. Sven Petter! Han
pöste af högfärd och segerstolthet, när ban
första gången gick att pröfva sina nya på
skridskobanan. Huru alla menniskor
tittade på honom! Huru de beundrade
amerikanarne, som ståtligt dinglade vid hans ena
arm! Vänta bara ban fått dem på sig!
Det bar af i galopp till isen, der det var
saniskrinning. Lyktor och marschaller voro
täuda och en stor hop ungdom, gossar och
flickor, kilade om hvarandra vid tonerna af
ett positiv.
Sven Petter betraktade medlidsamt, de
fötter, som nödgades sätta i väg med
föraktliga, remmade skridskor och spände sina på
med en storslagen värdighet, beräknad att
ingifva afund. Så de sutto! De klämde bara
helt litet vid tån. Nu bar det af. Kitsch!
Huj! hvad det gick. Det riktigt blixtrade
för ögonen. Han ville minska farten, men
amerikanarne ville ej, och så lät ban det gå.
— Banan är bred, här är ingen rädd.
Han mötte en rad skolflickor, som hand i
hand skrunno fram med små graciösa
böjningar på kroppen. — Hej, ur vägen! Sven
Petter visste att artigheten fordrade det
ban skulle väja åt sidan och’gjorde ett
försök. Men amerikanarne voro istadiga och
skulle rakt fram. En sammanstötning var
oundviklig, ty flickorna höllo stadigt
hvarandras händer och gjorde ingen min af att
bryta kedjan. Sven Petter tornade alltså
mot den näst sista i raden, och hon
ramlade likt ett korthus, lemnande vägen fri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
