Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
N:o 7
Han afbröt sig med en förskräckt blick
pä porträttet.
— Vet du, Gussie, — sade Tib. — Vi
skola leka att det är vrh- prinsessa och att
hon är förtrollad. Detta är hennes palats,
det kan ej passa bättre.
— Men farfar sade ju att vi icke skulle
fä göra några bekantskaper eller besöka
någon?
— Det göra vi ej heller. Man kan ju
icke kalla ett porträtt till en bekantskap.
— Men om bär bor någon?
Det kan jag icke tro. Om porträttet
ej stiger ned ur sin ram och talar med oss,
kunna vi icke blifva i tillfälle att se några
menniskor här. .lag tror att linset sedan
lång tid tillbaka är obebodt, utom att
nå-gon ibland kommer hit för att torka
dammet och vattna växterna.
— Farfar sade också att vi skulle få
öppna dörren, om vi kunde, — sade Gerald.
— Jag frågade ju honom.
— Vi besluta att. icke tala härom med
mrs Munt eller Dadda, — inföll Tib. —
Det är bättre att uppskjuta dermed tills
farfar sjelf kommer. Vi göra ju ingenting
illa och här finnas inga menniskor att blifva
bekant med.
Sedan vi gjort oss hemmastadda i
rummet, började vi vår nya lek. Prinsessan
blef en vigtig person och vi inbillade oss
att hennes vackra ansigte vexlade uttryck
medan vi talade till henne. Slutligen måste
vi dock gå hem, ty det blef sent.
— Låt oss taga farväl, — sade Tib, —
och sedan skynda hem, annars sakna de
oss.
Hon gjorde en djup nigning för taHan och
sade i mild, vördnadsfull ton, ty hon var
ännu fullt inne i leken: — det är ledsamt
att nödgas lemna er, prinsessa, men vi
kunua ej stanna längre. Det kunde hända
att vi blefve förbjudna att återkomma, om
vi ej punktligt infunne oss der hemma.
— Adjö. prinsessa! Var ej ledsen att vi
lemna dig, — sade Gerald och bugade sig
djupt. — Jag hoppas du är van att vara
ensam. Du måste vara mer än hundra år
gammal, ehuru du ser så ung ut
— Om vi vilja återkomma, göra vi
klokast i att borttaga nyckeln och gömma den,
— sade jag. — Den som kommer hit för
att städa, skall icke fästa sig vid att den ej
sitter i låset.
Dermed tog jag nyckeln ur dörren som
ledde till korridoren, och gömde den på en
hylla i växthuset. Sedan sprungo vi ned till
vår egen dörr i trädgårdsmuren, reglade till
den och gömde nyckeln i lusthuset.
— Hvem skulle ha kunnat tro att vi
skulle upplefva allt detta i datr? — sade
Tib.
7. Farfars sekreterare.
Farfar kom icke uf till Rosenknoppen på
tre eller fyra veckor. Mrs Munt skref
regelbundet och underrättade honom om hur
vi mådde och vi skrefvo stundom små
lappar hvilka hon lade inom sitt bref och för
hvilka farfar alltid tackade oss genom henne.
Vi brydde oss ej om lians frånvaro, utom
att vi gerna hade omtalat vår upptäckt för
honom, och begärt lof att få gå till det
gamla huset. Våra lekar der blefvo oss allt
kärare. Ingen störde oss, intet ljud hördes,
allt var så stilla och hemlighetsfullt och vår
vackra prinsessa tycktes följa oss med
ögonen under alla våra företag. Detta bidrog
kanske till att vi voro så varsamma och
försigtiga, ty vi kunde ej frigöra oss från
föreställningen att hon tyckte oin oss och skulle
blifva sorgsen om vi uppförde oss illa.
Dessutom insågo vi att högljudt buller, en
söndrad glasruta eller en afbruten blomma lätt
kunde förråda oss för den okände som ibland
besökte huset, hvarför vi bemödade oss att
så väl som möjligt handskas med allting.
Regniga eftermiddagar medtogo vi böcker
och skolarbeten och sutto tyst läsande och
skrifvande kring det runda bordet nedanför
porträttet. Dadda puttrade visserligen i
början emot att vi gingo ut när det. var
fult väder, men då hon fann att vi
återkommo med torra kläder och varma
häu-der, lät hon oss vara. Om en tid tröttnade
vi vid den första leken med dvergen och
prinsen och begynte leka att prinsessan i
ramen var förtrollad och att vi helsade på
henne i hennes palats.
— Det är en stor ära att få vistas i ett
palats, — sade Tib, — kom derför ihåg att
vi alltid måste vara snälla.
En fredag ankom ett bref med under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
