Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
NYA TliÖLLSLÅNDAtt.
N:o 8
paus. Bruka ni alltid säga „han", när ni
tala om mr Ansdell? Man säger „hanu ocli
„honu och „den" om hundar och kattor, men
icke om sina farfädcr. Så liar åtminstone
jag blifvit lärd.
Vi skrattade åt hans muntra ton, men
voro ganska förlägna. Tib fann sig först.
— Vi tala icke alltid så, men ibland . . .
ser ni, farfar är ej sådan som andra barns
farfader bruka vara och vi hafva det aldrig
så som alla andra barn pläga hafva det i
sina hem.
— Det är som om vi icke alls skulle ega
något hem, — inföll jag bittert, — och det
är det ej heller. Vi ha hvarken pappa
eller mamma eller äldre syskou eller
någonting sådant, som andra barn hafva. Bara
farfar.
— Bara er farfar, — upprepade mr Truro
långsamt och med ett underligt eftertryck.
Han hade blifvit blek och betraktade oss
uppmärksamt med en halft forskande, halft
sorgsen blick. — Bara er farfar. Hvarför
tala ni om honom i denna ton? Är han då
icke god med er?
Tib vände sig till Gerald och mig.
— Skola vi ej tala om allt för honom?
Han är ju vår kusin — och vi äro så
ensamma. — Hennes ögon fyldes af tårar i
det hon såg upp till mr Truro och smög
sin baud i hans. — Det är ju riktig säkert
att ni är vår kusin?
— Ja, er småkusin, — försäkrade han
och lade väuligt sin ena arm omkring Tib
och den andra omkring mig. — Ni kunna
lugnt förtro er till mig. Der borta ser jag
en treflig plats bredvid rosenhäcken. Låt
oss sätta oss ned och prata litet
tillsammans; kanske allting ännu klarnar.
Men ban suckade i detsamma och hans
ögon hade samma nedslagna, forskande
uttryck, då ban väntansfullt fäste dem på Tib.
Vi satte oss på en liten bänk i ett hörn af
trädgården oeh Tib började med halfhög
röst berättelsen om vårt hemlif: hur
ensamma och öfvergifna vi kände oss, hur vi voro
främmande för farfar och hur lifligt vi
önskade att han skulle vara vänligare mot
oss. Det föll sig så naturligt att säga ut
•allt åt mr Truro, och ingen af oss tänkte
på att vi för en half timme sedan icke
vetat att ban fans till.
— Allt detta är mycket ledsamt, — sade
han dä Tib slutat, men ehuru bekymrad,
såg han icke egentligen förvånad ut,
snarare som om ban blott, fått bekräftelse pä
något som han hade anat.-— Kanske kunna
ni då ni bli äldre, lära er att bättre förstå
er farfar. Han liar många bekymmer som
trycka honom.
Han drog åter en lätt. suck och lät
blicken omedvetet hvila på trädtopparne som
syntes bakom muren till vår prinsessas
palats. Vi sågo äfven ditåt och rodnade.
— Det är dessutom ännu någonting, —
fortsatte Tib brådskande, — icke sant,
Gussie, vi kunna säga houom det? Vi ha
en hemlighet, vi ha gjort något, som vi
äro mycket rädda att tala om för farfar.
— Öm ni ha begått ett fel, måste ni
också bekänna det, — sade mr Truro
allvarligt. — Ni få ej missförstå mig så, som om
jag ville uppmana er att förtala er farfar
och vara olydiga mot honom.
— Vi ämnade också tala om allt för
honom i dag, eller — rättade jag mig hastigt,
— vi hade täukt på att. göra det.
— Men det vore så förfärligt ledsamt
om han skulle förbjuda oss att gå dit, —
slutade Tib med en suck.
Mr Truros ansigte blef allt allvarligare.
— Om ni ha gjort bekantskaper dem er
farfar ej skulle gilla, måste ni upphöra att
besöka dem ifall det är er farfars önskan.
— Ja men, — började Gerald — man
kan ju icke kalla en tafla . . .
Vi nedtystade honom och kunde icke låta
bli att skratta. Mr Truro deremot
skrattade icke, utan fortfor att betrakta oss med
ett halft sorgset allvar.
— Ser ni, mr Truro, — sade jag hastigt, —
efter ni är vår kusiu, kan ni gerna få veta
allt, och farfar har ej egentligen förbjudit
oss, och dessutom började det med det
utstrukna namnet i farfars bibliothek, nej, jag
menar i en bok som fans der, och sedan
tycker Tib så mycket om hemligheter, och
jag sade . . .
Mr Truro lade småleende händerna för
öronen.
— Jag tror icke att det brådskar så
fasligt, Gussie. Det har ännu ej ringt till
middagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
