Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
NYA T ItOLLS LÄNDAS.
N:o 13
sebukboll, ocli det går endast helt långsamt
nedåt. Ku kommer det värsta.
Ju djupare ned jag kommer, desto
vildare brusar det i öronen på mig.
Jag trodde trumhinnan skulle spricka; jag
spände upp munnen, som jag fått tillsägelse
att göra, och insöp luft. Detta hjelpte,
susningen blef svagare ju längre ned jag kom,
och jag vande mig vid det starka
atmosfer-tryck, som tyngde på mig.
Den egendomligaste känslan var, när jag
försökte höja mig. Jag hade 164 skålpund
bly på mig, jemte den tunga drägten,
hjelmen och dessutom min egen tyngd, men allt
detta höjde sig genom den inpumpade
luften: emellanåt for jag upp en half meter och
behöfde sedan Here sekunder för att komma
ned igen.
Men hur skall jag kunna i aflägsnaste mån
ge en föreställning om skönheten och
prakten, der nere på hafsbotten, och
i synnerhet kunna skildra djurens granna
färger, som jag såg, då jag promenerade
eller snarare sväfvade fram dernere? Jag
hade kommit till eu sjunken romarstad,
troligen det gamla Bajæ, och sväfvade omkring
på gatorna, der de gamla romarne och
ro-marinnorna fordom rört sig, besökte deras
gårdar och salar.
Och hur såg der ut? Icke en enda
qvadrattum botten eller vägg, som icke var
betäckt af alger, svampar och koraller.
Der-emellan mörkröda sjöiglar och eldröda
sjöstjernor, stora maneter, ända till en fot, i
genomskärning och skiftande i alla möjliga
färger, polyper, krabbor, eremitsnäckor
sittande i eldröda svampar, I ett litet gemak,
der fordom säkert bott en svartögd
roma-riuna, såg det isynnerhet märkvärdigt ut.
Väggarna voro praktfullt draperade med
växter och djur, men i stället för
romarin-uau såg jag längst bort i rummet en stor
bläckfisk med många långa, slingrande,
slemmiga armar, som vid min åsyn blef aldeles
violett. Jag fick fram honom ur hans
gömställe medels hammaren och stoppade ner
honom i säcken — för att sedan äta upp
honom till middagen!
Ungefär eu half timme stannade jag i
dessa sagolika nejder och gaf sedan signal
att få komma upp, och fem minuter
derefter inandades jag åter i fulla drag
Neapel-bugteus friska hafsluft.
Palatset i trädgården.
’Frän engelskan.)
Forts, från n:o 12.)
I|Wi rs — sai^e ’ai’f;ir> äter höjan-
<le hufvudet, det måste ske. Jag
har icke velat tro det hittills, men nu inser
jag att de ej ha kunnat försvinna på annat
sätt. Säg karlarne att, de skola dragga i
daminarne på fältet utanför det gamla
huset. Barnen måste ha drunknat der.
Annorlunda kunna de ej ha försvunnit
spårlöst.
Mrs Munt gaf till ett skrik, men
tystnade, då hon såg hur blek farfar var och hur
ansträngdt han talade.
— Nej, sir, — sade hon, — det är
omöjligt. De voro så lydiga, och de berättade
sjelf att ni förbjudit dem att gå nära
dammarne.
— Ja, jag förbjöd dem, men de ha
aldrig lydt mig af kärlek, de hafva aldrig
älskat mig, och en tvungen lydnad är aldrig
att lita på.
Farfar talade med darrande röst och gaf
mrs Mmit tecken att gå. Men hon
dröjde ännu.
— Käre husbonde, — :-ade hon gråtande,
— de höllo nog af er, fastän ni var sträng
inot dem. Dessutom hafva de lofvat Dadda
att aldrig gå till dammarne. Förlora ej
hoppet, käre husbonde! Barnens lif stå ju i
Guds hand.
Karlarne fingo emellertid befallning att
dragga de farliga ställena. För att få mera
rep och lämpliga redskap begåfvo de sig till
prestgården som låg närmast.
I prestgården hade familjen nyss slutat
sin aftonandakt och höll på att säga
hvarandra godnatt. Då de hörde buller och
röster i köket, blefvo de förvånade och pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
