Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 NYA TIIOI LSLÅNDAN. N:0 16
och skägg lika rödt som den trasiga skjorta
han bar plötsligt syntes i dörren till
blockhuset och tillropade dem ett gladt „lycka!
til], pojkar!"
De redo gladt bort under oupphörligt prat j
och skratt, som stod i skarp motsats till i
den gamle indianens allvarsamma tystnad, |
hvilken red rakt. fram utan att låta ett ord;
gå öfver sina läppar. De tre sportmäiinen’
skulle gerna hafva satt sina hästar i raskare |
fart och tätlat med hvarandra om hvem som ’
först skulle hinna till målet, men detta varj
omöjligt på denna med högt präriegräs
tätbevuxna slätt. Gräset var torrt som fnöske
på gruud af den ihållande hettan och så I
högt, att det på många ställeu nådde dem
till skuldrorna.
„Få icke röka här, gossar", sade Dick
Harrison skrattande; „om en gnista skulle
komma i gräset, blefve det just en vacker
brasa!"
„Bah!" ropade Tom Melton, „vore det,
någon fara, skulle nog gatnle skalperaren
derframme hafva underrättat oss derom. Se!
ligger inte vår brant der till höger ? Det ser
så ut!"
Hans två kamrater följde ined ögoucn i
den riktning han med handen utvisade och
blefvo vittne till en egendomlig och
förvånande syn. Till höger framför dem syntes
plötsligt, tydligt höjande sig öfver den
ändlösa prärieslätten, ett ofantligt hufvud —
hufvudet af en indianhöfding.
Jättens kind tycktes hvila på marken,
såsom stege skepnaden långsamt upp ur
jordans innandöme, men dess väldiga ansigte
var spejande rigtadt mot öster, såsom stode
det på vakt gentemot något infall från
„blek-ansigteuas" sida.
»Besynnerlig figur den der, eller hor?"
sade Tom .Melton och lät rösten sjunka till
en hviskning, såsom fruktade ban störa deu
förtrollade jätten. „Se, så det gamla
rödskinnet der klarnar upp vid åsynen af
honom. Jag undrar, om han tänker gå och
inlåta sig i strid med houom."
Mahtochugas dystra ausigte hade
verkligen klarnat upp vid första skymten af den
väldiga skepnaden, hvilken tvifvelsutan
återkallade för hans minne mången betydelsefull
händelse från hans förflutna lif. Men den
ögonblickliga glansen i hans öga försvann
lika hastigt som den hade kommit.
Småningom uppnådde de foten af
branten. De tre unga männen voro hungrige
som vargar och de läto full rättvisa
vederfaras de goda saker, som de fört med sig.
Månget skämt vexlades om den „store
höfdingen". i hvars skugga de frukosterade, och
i hvars stora mun Dick Harrison,
sällskapets lustigkurre, föreslog, att man skulle
stoppa ned det, Som blefve qvar af maten.
Glädjen var som störst, då deras munterhet
afbröts på ett plötsligt och förskräckligt
sätt.
Under hela måltiden hade Mahtochuga
suttit alldeles stilla, dragit in luften som ett
skrämdt rådjur och oroligt väudt hufvudet
från ena sidan till den andra. Plötsligt
sprang ban upp, såsom hade hau hört
krigsropet från en fiendtlig skara, och ropade:
„Han kommer, han kommeri Våra steg
hafva väckt honom, och hans ansigte är vändt
hitåt. Till häst. blekansigten, och riden för
lifvet!"
Skrämda af det förfärliga uttrycket i den
gamle mannens ton och beteende, hoppade
de tre engelsmännen genast upp på sina
hästar, ehuru utan den minsta aning om
hvad som var å färde. Men deras hästar
visste det synbarligen, äfven fast. icke
ryttarns gjorde det. De voro knappast i sadeln,
förrän de förskräckta djuren satte i väg
utefter prärien som jagade af vargar.
Hvad betydde allt detta! Sågo de bakom
sig, såsom de också gjorde, kunde de icke
märka något särskildt med undantag af en
fin rökstrimma långt i fjerran, som om
jätten hölle på att tända sin pipa.
Tom Melton var den förste af dem, som
gissade den rysliga sanningen.
,,Ni bade rätt. Frank", flämtade hau hest;
„våra lif stå på spel. Prärien stdr i brand!"
Allt hvad som derpå följde liknade en
elak dröm. De hade ett dunkelt
medvetande af, att de i rasande fart flögo genom en
skog af högt gräs, kännande förstörarens
heta andedrägt komma dem allt närmare och
närmare och seende ett sken öfver sina
hufvuden, som stode bela himlen i låga.
under det skaror af förskrämda vargar,
präriehundar, rådjur, korpar, örnar och då och
då en hjord stora svarta bufflar ilade dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
