Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
ILLüSTRERAii BARNTIDNING.
139
ändå, men det tyckte jag inte gick an. Vi
voro ute Hera timmar, ocli jag fick tre
abborrar på mitt metspö. Men det är
långtrådigt att sitta så der stilla hela tiden.
Om jag vågat hade jag uog beklagat mig,
men nu tordes jag inte för att jag hade
käl-tat så mycket att få följa med, fastän pappa
sade att jag inte skulle stå ut med att sitta,
så länge på sjön.
Slutligen när jag var både sömnig och
ledsen, säg pappa mycket skälmaktig ut,
liksom om han tänkte säga, — ser du Agda,
hvem var det som hade rätt? — Jag
försökte gnugga sömnen ur ögonen och se
morsk ut, och då sade den snälle
jägmästaren: — hvad skulle Agda tycka om att gå
i land litet grand och helsa på i den der
lilla stugan?
— Det skulle jag tycka mycket oin, tack
snälle farbror, — ropade jag, och så satte
de mig i land.
— Törs jag gå in i stugan? — hviskade
jag åt pappa,
— Ja, det törs du visst, — se här skall
du få några fiskar att skänka dem, så blir
du välkommen.
Jag tog fiskarne i förklädet och gick en
liten smal gångstig upp till stugan.
— Jag behöfver väl inte vara ängslig att
ni segla ifrån mig, — skrek jag och vände
mig om.
— Ja, hvad tror du sjelf? — sade pappa.
Men jag trodde iute det, för pappa har inte
någon mer liten flicka än mig, så ban vill
nog ha mig qvar.
.lag stod en lång stund utanför dörren,
innan jag vågade knacka, för jag kunde ju
inte veta om de skulle bli onda att jag
kom. Någon ropade „stig iu". Det var en
så rysligt grof röst, så jag tänkte springa
min väg, men just då kom en pojke och
öppnade dörren. Jag var grufligt förlägen.
Jag gick innanför dörren, och neg och sade:
— jag skulle helsa så mycket ifrån puppa
och fråga om ni ville ha de här fiskarne.
Då kom en gumma fram ifrån spiseln och
sade: Det var minsann rara abborar, det
kan väl inte vara åt oss. — Jo, det är det,
— sade jag, — pappa valde ut de allra
största. - Det var en fasligt hederlig herre.
Vill inte lilla fröken sitta ned?
Hou var inte det minsta missnöjd, fast jag
kom alldeles obekant.
Vid fönstret satt en gubbe och lappade
skor. Det, var han som hade den grofva
rösten. Pojken och en flicka sutto på
golfvet och täljde sinå, små pinnar till skopligg.
Gumman ville att jag skulle sitta på stolen,
som hon torkade med en trasa, men jag ville
hellre sitta på golfvet och se på hur de
täljde pinuarne. Jag vet inte hur det gick
till men jag kom att tala om allt möjligt
från Klinten för dem, och de talade oui all
ting för mig, och till slut så fick jag lära
mig att tälja pligg. Jag kunde göra det
rigtigt bra. Jag stälde mig sedan vid spiseln
och såg på hvad gumman gjorde, för hon
tog upp någonting hvitt ur en gryta och
packade ned i ett sött litet tråg med granna
stjernor i bottnen — och så klämde hon
det mycket hårdt med en träsked. Det blef
litet öfver, som inte gick ner i tråget och
det klämde hon upp i en sten tallrik. —
Om jag tordes bjuda lilla fröken att smaka
på färskosten, — sade hon. Det var just
det jag hade önskat bela tiden, och jag sade
henne också att jag var mycket hungrig.
Mon bröt ner en kaka bröd ifrån spettet i
taket och så fingo vi taga tallrikar och
livar-sin knif. Vi satte oss alla tre på golfvet
och åto brödet och togo oss då och då en
skifva af den mjuka osten. En så god ost
liar jag aldrig ätit, jag tänker lära mamma
att koka sådan, för gumman sade mig hur
man skall göra. Men bäst vi åto, sä kom
Petterson och hemtade mig ned till båten.
Han sade att jag varit der i två timmar,
och ban såg så förbluffad ut när ban fick se
mig sitta på golfvet, att det var rigtigt
löjligt att se på. — Jag hade haft så roligt
att jag inte trodde att jag hade varit der
mer än tio minuter.
Ett par dagar derefter fick jag se två
barn komma uppför backen, det var Erik
och Greta. Mamma hade bjudit dem till
bela dagen, för hon tyckte att vi skulle
bjuda igen, när jag hade varit der och ätit
af deras goda ost. Den dagen var en af de
allra roligaste på hein sommaren. De kunde
göra allting mycket bättre än jag, Erik var
så duktig och kunde tälja så trefliga saker
och Greta kunde skura mina grytor rigtigt
blanka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
