- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Tredje Årgången 1887 /
140

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140

nya trollslåndan.

N:o 18

På eftermiddagen klädde vi nt oss till
sötare. Vi skuro oss sjelfva ris till ruskan
och så blåste vi upp mina luftballonger och
satte en pinne i och bundo 0111 med
vaxduksbitar och klädde öfver med grå shirting och
satte fast dem vid segelgarns snören, så att
de sågo ut alldeles som jernlod, som vi
slängde öfver axeln. Jag hade mina
gymnastik byxor, och mössor hade vi tråcklat
ihop af svarta schaletter. Vi skreko och
hojtade alldeles förfärligt, och Betty trodde
att. det var rigtiga sötare, och blef rigtigt
rädd, så att hon började gräla för att vi
ville sota när hon nyss skurat, och så
började hon springa efter oss. När vi bråkade
för att komma undan, Högo pinnarne ur
bol-larne och de började att. tjuta och pipa på
ryggarne på oss, och jernloden sågo snart
ut som slankiga trasor. I)å förstod
ändteligen Betty att det var vi, och hon
skrattade så att. hon kunde storkna, när vi sprungo
omkring med pipet på ryggen.

(Forts.)



Min första jagt.

Etter daiisknn.

wfag var väl omkring femton år, då jag
fick min första riktiga bössa. Jag
hade köpt den för åtta daler hos en
handlande i köpingen och var ofantligt stolt
öfver den. Den kuudc träffa en half gång
längre än vanliga bössor. Den var spansk,
försäkrade säljaren, — sigtkornet var af
silfver, och skaftet bar spår af att fordom ha
varit inlagdt med perlemor. — „Det är
något belt annat, än det moderna otyget, nu
för tiden", — sade jernhandlaren, medan
jag räknade upp pengarne åt honom, —
„man kan då både höra och känna, när der
är eld i fänghålet".

Och det var sant. Ty innan jag blef
riktigt förtrogen med min nya bössa, var min
högra kind ständigt uppsväld, sedan jag skju-

tit ett par gånger, och pipan dundrade som
en liten kanon.

Det var sommartid när jag fick den, och
det är otroligt så många gånger jag tog
sönder den, smorde och kratsade den ren,
för att den skulle vara i fullkomlig ordning,
när jagttiden begynte. Slutligen i
September kom jag en dag till min onkels
prestgård. Onkel, som sjelf var en ifrig jägare,
sneglade på „spanjoren" och frågade hvad
jag skulle med den. Jag skulle naturligtvis
skjuta och ämnade mig genast ut på hans
egor.

— Jaha, bra, — sade min onkel. — Men
för ögonblicket fins der visst intet, annat
lefvande, än förpaktarens barn, och de äro
fridlysta denna årstid, enligt nya jagtlagen.

Detta var, efter hvad jag senare
uppdagade, lindrigast sagdt icke
öfverensstämmande med sanningen. Onkel hade hela två
skockar rapphöns på sina egor, men ban
ville icke ha dem skingrade genom att, jag
gick der och knallade efter dem. Då ban
emellertid såg, att jag blef lång i ansigtet,
sökte han att i bokstaflig mening föra
kriget öfver på främmande område.

— Du känner ju Per Andersson? — sade
ban. Ja, jag visste hvar han bodde. — Gå
då ned till honom och helsa från mig, så
får du nog lof att jaga på hans mark. Och
dermed gick jag.

Det var ett godt stycke väg ned till Per
Andersson, lian egde en liten lägenhet vid
sjön, och då jorden der egentligen var dålig
och värdelös, hade ban kommit sig till ett
icke litet, område. Men ban försummade
jordbruket och befattade sig mest med jagt
och fiske.

Då jag kom fram till gården såg jag en
äldre man stå utanför grinden. En spetsig
röd näsa satt ofvanpå ett stort hufvud, som
sjönk något ned mellan axlarne. Ansigtet,
som var infattadt i en ram af gråsprängdt,
skägg, var rundt och rödbrusigt, kroppen
var undersätsig och hvilade på ett par
korta, hjulbenta pelare. Iklädd en isländsk
nattskjorta, skinnbyxor och långskaftade
stöflat- stod skepnaden orörlig med händerna i
de vida fickorna och såg på mig, utan att
vända på hufvudet.

— Är det Per Andersson? frågade jag
och lyfte på mössan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:33:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1887/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free