Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 18
illustrerad barntidning.
141
— I)et är så, — svarade den tillfrågade.
Jag framförde mitt ärende, helsade från
onkel ocli had om tillåtelse att få jaga på
hans mark.
— Är ni en af prestens? — frågade han.
Jag gjorde reda för mig och ville just
upprepa min anhållan, då lian inföll:
— Det var en rar tingest, den der.
Ja, det var den visst, den sköt så briljant,
så säkert och så långt.
— Ja, det kan nog vara möjligt,, — sade
Per Andersson, och det blef en paus,
under hvilken jag ifrigt väntade svar på min
anhållan.
— Nå, hvad var det nu annars, som ni
ville skjuta? — frågade han ändtligen.
Jag nämnde naturligtvis blott rapphöns,
ty min jägarestolthet förbjöd mig att tillstå
det intet lefvande, icke ens förpaktarens
barn, skulle vara säkra för mig, när det
riktigt gick löst.
— Vi kunna ju se efter, — sade Per
Andersson ocli rörde sig nu furst ur sin
ställning. Han böjde sig ned och tog upp en
sten: — Nu kastar jag denna i luften, träffa
den, om ni kan.
Jag gaf eld, fick den vanliga kind pusten
af bössan och rände så bort efter stenen.
— Hur många hagel sitta der? -
frågade Per Andersson.
— Antingen kunna de ej märkas i stenen,
eller också måste jag hafva skjutit bom, —
svarade jag, i det, jag dock lät honom
förstå att jag betraktade den senare
möjligheten som högst osannolik.
— Nå, vi föraöka en gång till, — sade
Per Andersson. Jag laddade, ban hifvade
upp en ny sten, och jag sköt med samma
resultat som första gången.
Jag var bitterligt förargad och väntade
att få gå min väg med oförrättadt ärende.
Men det gick tvärt emot hvad jag bade
tänkt.
— Jo, — sade Per Andersson, — ni kan
gerna få skjuta rapphöns på min mark. Men
jag ber, lemna helst ett par af hvarje kulle
för mig.
Jag kände hela tyngden af hans
dräpande hån, men hade intet annat att göra än
säga tackar ödmjukast Jag gjorde det och
lät sedan min förargelse gå lös öfver en
oskyldig koltrast, som lugnt, slagit sig ned
i närmaste buske.
Sagan om lille Dick och Jätten
(OtVersSttning från engelskan.)
sT^ ille Dick var en riktig niuntergük.
Sjun-’jøi gande och hvisslande flög han omkring
dagen lång och aldrig kunde något störa
hans glada lynne En dag fick hau lust till
en vandring i en stor mörk skog, som låg
ett godt stycke väg från lians hem. Och så
satte han af, utan att säga åt pappa och
mamma hvart hau ämnade sig. Vädret var
mycket vackert; solen sken så klart och
blommorna blickade så vänligt, att Dicks
hjerta fyldes med fröjd och glädje, och han
sjöng och hvisslade så det ekade i skogen,
lian tumlade omkring bland träd och
blommor och kunde icke lemna denna trefliga
plats. En vacker bäck med klart, friskt,
vatten Höt genom skogen. När Dick såg
vattnet strömma så friskt och rent öfver de små
stenarne och sanden, sprang han till bäcken
och böjde sig ned för att dricka. I samma
ögonblick kände hau sig gripen bakifrån och
befann sig i händerna på en hiskelig jätte,
stor, grof och ful och hundra gånger större
än han sjelf. Dick var ej större än den
store jättens tumme, så att denne kunde
hålla honom stad gt i sin ena hand. Jätten
upplyftadc stackars Dick nära intill sitt
ansigte och tjöt af förtjusning. — Nu äter
ban upp mig i en munsbit, — tänkte Dick.
Men det gjorde ej jätten. Han stoppade
honom endast i en stor påse, i hvilkeu ban
bar honom till sitt hem. Dick sträfvade af
alla krafter att komma uf ur påsen, men
alla hans an.trängningar och ångestrop voro
fåfänga.
Slutligen uppnådde jätten sin honing, ett
dystert, otrefligt ställe med en hög inur
rundt omkring, der inga träd eller blommor
växte. Han gick in i huset, läste väl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
