Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 nya trollslända!*. N:o 20
hopar af sårade föras undan fienden på
hospitalångbåtar. Ingen hade tänkt på deras
vard, och de stackars qvidande sårade lågo
hoptals på däck i stor jemmer. Då kom mor
Byckerdyke med sängar, bärstolar, och stora
ämbar med katte, the och hafresoppa. Hon
befalde, ordnade ocb skickade folk hit och
dit med en sådan myndighet, att läkarne
trodde henne vara utsänd af krigsministern,
och skyndsamt åtlydde henne. Ett tu tre
var allt på det bästa ordnadt för de sjuke.
Mor Byckerdyke hade tänkt och sörjt för
allt, utan att ha fått några order; hennes
stora varma hjerta dref henne dertill.
En annan gång fick hou höra att en
brigad skulle marschera genom hospitalets gård.
Det, var en glödhet dag och mor Byckerdyke
visste bur törstiga och försmäktande de
stackars soldaterna skulle vara. I största
hast lät. hon köra hospitalets alla
vattentunnor, fylda med friskt vatten, fram i en rad
och stälde sig med en bel kår af
medhjelpare, försedda med bleckmuggar, bredvid
dem. När brigaden kora, anhöll hon af den
anförande officeren om ett ögonblicks hvila
för soldaterne, men officeren svarade med
ett, vresigt: framåt marsch 1 Då hördes
plötsligt en stark stämma kommendera: halt!
Brigaden igenkände sin kära mor
Bycker-dykes röst och stannade ögonblickligen.
Bleckmnggarne fingo arbete och de törstige,
utmattade krigarne fingo en liten
vederqvickande rast, tills den förbittrade officeren åter
befalde dem att gå vidare. Det var ingen
stor handling af mor Byckerdyke, men vi
veta ju att. en bägare friskt, vatten, gifven i
kärlek, gäller mycket inför Gud.
På slagfältet brukade de sårade ropa på
henne: mor, mor! — alldeles som sjuka barn
ropa på siu mamma. Hon inrättade en
tvättanstalt för att kunna rengöra de
sjukas sängkläder, och då det en gång blef
stor brist på mjölk och ägg vid hospitalet,
begärde hon en månads permission, reste
bort och återkom med :50 kor och 1,000
höns, hvilka hon köpt för hopsamlade
penningar. Generalen gaf henne en ö i
Missi-sippi till betesmark och derefter led
hospitalet aldrig brist på mjölk eller ägg. Hon
hade fripass för att kunna passera genom
alla linier i armén ocli i alla sjukhus, och
var högt aktad af hela hären. Ofta kalla-
des hon till flera orter på en gång för at t inrätta
hospitaler. Efter en drabbning måste 1,800
sårade qvarlemnas ute på öppna fältet, långt
från alla sjukhus. Mor Byckerdyke var den
enda qvinliga hjelp de hade, men hon lät
rundt omkring upptända stora bål som brunno
dag och natt, ty det var nyårstid och
mycket kallt, och gick outtröttligt omkring
mellan de sjuke med varma drycker och
upphettade tegelstenar, hvilka värmde deras
bäddar. Vid bålen kokades och bakades
dagen om för alt skaffa mat åt hela den
stora menniskomassan.
När kriget var slutadt, ville soldaterne
aflägga en viss del af sin lön årligen för att
sålunda skaffa en pension åt sin kära mor
Byckerdyke. Men hon svarade: — behåll
ni edra pengar, gossar! Ni behöfva dem
bättre sjelfva, kasta icke bort dem på mig.
— Så litet räknade hon allt hvad hon gjort
för dem.
Nu är mor Byckerdyke 73 år, en gammal
anspråkslös fru, som fortfarande sköter en liten
tjenst i San Francisco. Lönen derför jemte en
liten pension gifver henne ett knapt bröd.
Hon har sina soldater i kärt minne. En
gång reste hon till Boston och fick då höra
att en af hennes forna „gossar’ förfallit, i
dryckenskap och blifvit en dålig menniska.
Mor Byckerdyke gick omkring i fängelserna,
på poliskamrarne, hos advokater och i flera
usla kyffen för att få reda på den stackars
eländige soldaten. — Hvarför bråkar du så
mycket för hans skull? — frågade hennes
vänner. — Låt honom vara, han är en dålig
menniska och förtjenar ej ditt inedlidande.
— Då vände mor Byckerdyke sig om och
sade med blixtrande ögon: — Gud har
bestämt mig till en hjelp för hvarje eländig
varelse som kommer i min väg. Det fius
ingen så usel, att han ej skall hafva två
vänner: Gud och mig.
Se, hvilken kärlek ett menniskohjerta kan
inrymma! Kärlek och sjelfuppoliYing voro
mor Byckerdykes styrka. Genom dem blef
hennes lif en välsignelse för otaliga
menniskor, ehuru icke cds hennes rätta namn
blir kändt af efterverlden. Men det namn
tacksamheten gifvit henne, är nog, ty
välsignelser kröna det. Det är en hederstitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
