Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
nya trollslända!*.
N:o 20
marc, hvasa? Som kanske rymt undan ett
välförtjent kok stryk? Nånå, du behöfver ej
svara, jag ser redan på utanskriften hvad
du går för. Men eftersom du vill till
Hamburg, så skall du minsann få göra skäl för
fribiljetten. Från och med denna stund är
du kökspojke, däckskura re ocli skoputsare,
och gunåde dig om du muckar i tjensten.
Ture sväljde harmen och måste finna sig
i att, i stället för att vara sin egen herre,
blifva alla de råe sjömännens dräng.
Styrmannen luggade honom, kocken slog honom,
matroserna knuffade honom och
skeppspoj-karne nöpo honoiu och gåfvo honom
öknamn. Det var ännu värre, än att sitta på
skolbänkarne, tyckte Ture. Klockan 4 på
morgonen kördes ban upp från sin hårda brits
för att spola däcket eller skura
messingsbe-slagen på fönster och dörrar. Dereniellan
fick han byka matrosernas grofva skjortor,
tills blodet sprang fram ur de ovana
händerna, eller smörja de tunga stöflarne, eller
sopa, diska, hissa upp vatten ur sjön. Och
allt detta under svär sjögång, när ban var
så förbi af sjösjuka, att ban knapt orkade
krafia sig fram öfver däcket.
Den mat, som bestods honom, var ofta
skämd och omöjlig att äta. och Ture tänkte
uied saknad på sin mammas helkokta
po-täter och rara mjölgröt. I stället för att
genom villighet och eftergifvenhet söka
förbättra sin ställning, var han ständigt vresig,
elak och stursk och funderade blott på
tillfälle alt undkomma detta hundlif.
Efter fem dygns svår resa styrde fartyget
upp för Elbe och landade i Hamburg. Det
blef åter lifligt ombord Lasten lossades
och fördes i land; tul|betjeningen undersökte
varorna och stämplade dem; menniskor
kommo och gingo, bullrade och skreko. Ture
passade på den värsta villervallan för att
smyga sig i land och kila undan i
trängseln vid hamnen.
När kaptenen en stund derefter behöfde
honom, var han försvunnen. Man sökte
honom öfverallt på fartyget, i tanke att han
som vanligt somnat någonstädes, men han
var och förblef borta.
— Jag kunde just tro det, — sade
kaptenen, — den slyngeln fick för, hett i
tjensten och söker sig nu en bättre marknad.
Nå, förlusten är ej stor. Ilan blir väl
hem-förpassad på ett eller annat sätt.
Men förlusten var stor, ty om aftonen
fann kaptenen, att, hans schatull med
pengar och värdepapper var borta från hans
hytt. Polisen sattes i rörelse, och nästa
morgon hittades schatullet tomt vid
stranden af Elbe. Men af pojken och pengarne
fans intet spår i den stora staden.
Och på den vägen förblef Ture. Hans
fattiga mor återsåg honom aldrig, men lefde
ständigt i hoppet, att ban engång skulle
komma tillbaka. Han var ju eu så snäll
gosse, endast litet lätt förledd, nog skulle
han engång få ledsamt efter henne och
komina hein igen.
Åren gingo, och man hörde ej ett dugg
af Ture. Morbror Petter gick ideligen på
med: — hvad var det jag sade? lian var
en odåga och skulle förtjent stryk tio
gånger oin dagen. Hvad var det jag sade?
En gång trodde sig någon igenkänna
honom bland stalldrängarne i ett cirkussällskap,
men innan man hann göra några
efterforskningar, hade sällskapet lemnat landet. En
annan gång, många år derefter, mötte kusin
Hulda, nu en välbestäld fru, en usel,
försupen varelse, som på bruten tyska had om
en allmosa. Ett barndomsminne skjöt som
en blixt genom hennes själ, men innan hou
hunnit reda de aningar det framkallade,
välden usle tiggaren försvunnen bland mängden.
En qväll, tjugu år efter Tures
försvinnande, satt lians gamla sjukliga mor
ensam i det lilla vindsrum hon bebodde i
Huldas hem, då en postiljon medförde ett bref
till henne ined utländsk poststämpel, llon
bröt det med en glad aning och läste vid
skenet af sitt enda ljus:
— „Jag slutar mitt lif som en förbrytare.
Hvarför har ni icke gifvit mig ris? —
Ture.
Och det var allt. Fru Blom hopknäpte
sina händer och hennes hufvud föll tuugt
ned mot psalmboken på bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
