Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
illüstreraii
BARNTIDNING.
157
Kungens harar.
SveDsk folksaga.
et var en gång en kung och en
drottning, som hade en enda dotter, och
hon var så öfverlupeu af friare, att far och
mor icke visste sig någon lefvande råd för
dem, ty de ville icke gifta bort prinsessan,
så underligt det låter. Slutligen hittade
kungen på att kungöra, att den som i tre
dagar kunde vakta hans trehundra harar,
skulle få dotteru; men på den som
misslyckades vid försöket, skulle det skäras en
remsa skinn ur ryggen och en ur magen.
Då bodde der i landet en bonde, som
hade tre söner. De två äldste voro
högfärdige och stormodige och föraktade sina
likar, men mest sin yngste bror. När de på
bondens gård fingo höra kungens påbud,
ville genast den äldste sonen gifva sig af
ocb vakta kungens harar för att få
prinsessan. Fadren gaf honom lof, för .ban
menade, att en så styf sven väl kunde blifva
svärson åt kungen. De utrustade pojken
så bra de kunde, och ban gaf sig på väg
till kungens slott.
Han skulle nu gå genom en skog, och
då han kommit in i den, mötte ban en
gammal, fattig käring, som vänligt helsade
på honom, och sporde hvart han ämnade sig.
— Det angår dig ej, käring, — svarade han.
— Det kan du i alla fall icke veta: jag
kunde kanske ha gifvit dig ett godt råd
och visat dig vägen, menade bon. Han
svarade, att vägen visste ban sjelf och
råd behöfde ban icke, ocb så gick han
vidare.
Il au kom lyckligt fram till kungens gärd,
tick se prinsessan och antogs af kungen på
en dag till att vakta hans harar. Kunde
han vakta hararne, så att han hade alla
trehundra med sig om qvällen till slottet,
skulle ban få prinsessan; men fattades
någon hare, så visste han, hvad det väntade
för sträf[.
Pojken gick in på vilkoren, och kungen
lät släppa ut alla hararne; meu de hade ej
väl satt foten på grön mark, förr än de foro
hvar åt sitt håll. så att hur än pojken bela
dagen gnodde kring i skogen, måste ban
återvända till slottet utan en enda hare. Kungen
lät då skära en remsa ur lians rygg och en
ur hans måge och lät honom gå.
När äldste pojken koin igen till faderns
gård och var på det viset tilltygad, trodde
fadern, att det nog var slut med
prinsess-funderingarua i gården.
Men det tog ban fel i, för hans andre son
menade, att hade brödren burit sig klokt
åt, hade han haft skinn både på rygg och
måge och fått prinsessan. Derföre ville nu
ban försöka sin lycka, och det stod ban
fast vid, hur än fadern had honom låta bli.
Då nu ingen råd fans, utrustade fadern
äfven denue son så bra ban kunde. Men det
gick icke honom bättre äu den äldste: ban
var ohötiig mot den fattiga käringen han
mötte i skogen; kungens harar sprungo bort,
och så kom ban hem tiil faderns gård lika
illa tilltygad som bror hans.
Då reste yngste pojken sig ur spiseln, der
ban låg i askan, och sade att nu var det
ban, som ville vakta kungens harar. Det
tog gubben grufligt illa vid sig, ty fast han
icke satte stort värda på pojken, tyckte
han nu i alla fall, att ban kuude draga
någon nytta af honom medan de äldre
brödernas skinn läktes, och derför ville ban
behålla honom hemma. Men pojken ville
nödvändigt gå, och då ban icke fick någon
utrustning, gaf han sig på väg som hau var,
med bara ett litet matknyte i handen.
När han kom till skogen, mötte han samma
gumma, soui helsat på hans bröder. — God
dag, mor! — sade gossen. — Tack för det I
Du är bra vänlig, som helsar på en gammal
fattig käringstackare, — svarade hon. —
Jag helsar på alla jag möter — sade
gossen. — Men är du så fattig, att du ej
älvan vid höflighet, så är du säkert äfven
hungrig. Låt oss söka ett ställe, der det
icke fins myror, der sätta vi oss och dela
min vägkost. Gumman var gerna med
om förslaget. Då pojken såg, att hans
vägkost icke skulle förslå att mätta gumman,
lofvade hau gömma litet af sina mål åt henne,
när ban kom i kungens tjenst. Hon frågade
då hvart ban ämnade sig, och han sade, att
han skulle försöka vakta kungens harar. —
Till det kau du behöfva en pipa, — sade
gumman och gaf honom en pipa. När ban
ville ha hararne samlade, behöfde han
endast blåsa i pipan, och då skulle icke alle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
