Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
NTA TKOLLSLÅNDÄN.
N:o 20
nast alla de trehundra hararne komina till
honom, utan också en på köpet för hvarje
dag han vaktade. Pojken tackade för pipan
och lofvade att ej glömma gumman med i
mat, om hon ville komma till honom i
skogen.
Och så skildes de. Hon gick sin viig, och
han begaf sig till kungens slott. Han
antogs att vakta hararne på samma vilkor som
bröderne. Prinsessan fick ban se, och bon
såg äfven honom. Ilon önskade i sitt hjerta,
att han ville valla bättre, än de två andra.
När ban fick sin vägkost, gömde han en
del åt den gamla käringen, kungen lät
släppa ut hararne, ocb strax foro d« åt alla
håll. — Rännen II — 1 skolen dock dansa
efter min pipa. — Och så gick han i sakta
mak efter dem till skogen, och der mötte
gumman honom, och hon fick sin mat, och
så sade bon hvad ban vidare skulle göra,
ifall någon helsade på honom.
När det led mot middag, kom det eu
gosse på en åsna. Hau höll stilla och
frågade om han finge köpa en hare, och ban
ville gerna betala deu haren hur dyrt som
helst. — Han kan bara säljas för ett. pris,
— sade vallgossen. — och det är två
famntag af den, som köper. — För saken var den,
att ban såg att det var sjelfva prinsessan,
soiu kommit för att fresta honom. Hon
menade att det ej var något bevändt med, att
den eue pojken tog den andre i famn, och
hellre ville hon betala med pengar. Men
pojken stod vid sitt pris, och hon måste
betala det, ocb så fick hon haren. Men hon
hade icke hunnit långt, innan pojken blåste
i sin pipa och bort med haren ur
prinsessans korg! Det märkte bon likväl icke
förlän hou kom till slottet ocb skulle visa far
haren; men hon blef i alla fall icke ledsen
öfver att han var borta
När qvällen kom, blåste gossen i pipan,
och alla hararne samlade sig och han dref
dem i Hock till slottet. Då kungen skulle
räkna dem, var der en för mycket. —
Allting bör förkofra sig bär i verlden, om det
duger till något, — sade gossen.
Andra dagen kom prinsessan igen, utklädd
till gosse. Men pojken kände igen henne,
och det gick med handeln nu som sist. Den
baren hon köpte, sprang ifrån henne, och
om qvällen vid räkningen hade pojken två
barar öfver. Prinsessan drog på smilbandet,
men kungen blef förargad öfver vallgossens
lycka. Nästa dag ville ban sjelf försöka om
hau icke kunde köpa åtminstone ett par
harar.
När det led mot middagen tredje dagen,
kom kungen, förklädd till käring, ridande på
ett gammalt, hvitt sto och ville köpa två
harar. Men gossen kände igen hvem det
var och svarade, att hararne såldes bara för
ett pris, och det var, att gumman skulle tre
gånger kyssa det gamla stoet — Lät gå!
— tänkte kungen. — Det märks nog, att
ban ej känner mig, och ingen annan ser mig.
— Så kystc ban stoet, fick hararne och
red hem Men då ban kom till slottet, voro
hararne borta, och om qvällen hade gossen
tre harar öfver.
Nu begärde pojken sin lön, men kungen
ville ej gifva honom prinsessan, förr än hau
genomgått ännu ett prof: ban skulle fylla
en tunna med sanning.
— Det är ej svårt., — sade pojken.
Tunnan stäldes i slottets stora sal. Kungen,
prinsessan och hela hofvet satte sig omkring
för att se, om vallgossen kunde fylla
tunnan med sanning.
— Första dagen, då jag vaktade kungens
harar, — började gossen, — kom det till
mig en främmande gosse på en åsna; ban
köpte af mig en hare för två famntag. Men
gossen var prinsessan. Är det icke sanning?
— Jo, — svarade prinsessan
— 1 tunnan med deu, — sade gossen —
Andra dagen kom samma gosse på en
bo-ricka; ban köpte af mig en hare för samma
pris som första dagen. Är det icke sanning?
— Jo. — svarade prinsessan.
— 1 tunnan med den då. Den fyller bra,
— sade gossen. — Ocb så den tredje dagen
kom der eu gammal käring på ett hvitt
sto . . .
— Nej, håll, håll! Tunnan är full! — skrek
kuugcu och blef förskräckt. Ty ban ville,
föl-stås, ej att någon skulle veta att ban kyst
sin gamla märr.
Och så fingo gossen och prinsessan
hvarandra.
Q2XS©
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
