Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1G4
nya trollslåndan.
N:o 21
vintern, uppdök ban plötsligt midt bland
dem, dödstrött, blek och uthungrad.
Karlarne blefvo både öfverraskade och
djupt rörda. Alla fingo brådt om att
gifva honom äta och dricka och att
bädda åt honom på en packvagn, så att han
ej ens skulle behöfva gå genom staden till
kasernerna med sina stackars trötta ben.
Strax efter ankomsten dit, fördes han till
kaptenen, som frågade honom hvarför han
sprungit efter dem.
— Derför att jag ville följa merl
soldaterne och derför att jag nu vill stanna hos
dem, — svarade gossen.
— Men det går icke an att du utan
vidare öfvcrgifver din hembygd och dina
anhöriga.
— Jag bryr mig icke om min hembygd
och mina anhöriga, ty der tager ingen vård
om mig. Jag vill stanna hos jägarene; det
fins ingen som jag känner, ingen som jag
håller af, utom dem.
Soldaterne stodo i ring kring gossen, men
vågade icke fälla ett godt ord för sin lille
skyddsling hos kaptenen. Ändtligen fattade
en af dem mod och sade sakta. — få vi
icke behålla honom kapten? Han har ju bela
sommaren varit såsom vårt barn.
Kaptenen var inom sig ganska rörd fastän
ban icke ville visa det, ty hau trodde att
gossen ändå måste hafva anhöriga, från
hvilka ban utan lof bortsprungit, Han
till-lät dock soldaterne att tillsvidare få behålla
den lille och lofvade att sjelf tala med
regementschefen.
Nu randades lyckliga tider för knekten.
Den mörka, otrcfliga kasernen föreföll
honom, den usle hemlöse tiggaren, som ett
gladt och ljust hem. Alla voro vänliga mot
honom, ban fick de bästa bitarne, sof hos
underoflicerarne och var allas gunstling.
Kaptenen var emellertid en ädel,
varmhjer-tad man som ville göra allt hvad ban
kunde för att betrygga gossens framtid, lian
skref till borgmästaren i den lilla staden
hvarifrån gossen var hemma, och förfrågade
sig om honom. När han fått svaret att
den lilles far var glad att bli af med
honom, emedan han sjelf var alltför fattig att
kunna bereda honom ett hem, uttänkte
kaptenen en plan hvilken ban beslöt att
utföra.
En dag efter slutad tjenst fingo
soldaterne uppställa sig på kaserngården.
Kaptenen berättade hvad borgmästaren skrifvit
och sade, att eftersom soldaterne nu fått ett
fosterbarn, så måste de tänka på dess
uppfostran och icke bara skämma bort det,
Han föreslog att hvarje soldat för barnets
räkning hvarje aflöningsdag skulle utbetala
fem öre, hvarje underkorpral tio öre och
hvarje underofficer tjugu öre. Äfven
oflice-rarne skulle betala sin andel allt efter sin
löns storlek.
Soldaterne gingo gerna in härpå och
knekten kom i skola. Från första stund gladde
ban sina lärare och sina vänner i kasernen
genom Hit och goda framsteg. Efter första
årets examen då han med sina flitbelöningar
kom hem till kasernen, lät kaptenen
uppställa soldaterne till parad. Han ville att
den lille skolgossen skulle få ett festligt
mottagande. Omringad af soldaterne
uppläste knekten nu ett litet poem, deri han
tackade sina fosterfäder för allt det de gjort
för honom och lofvade dem att göra allt
för att bli värdig deras godhet och som en
bra karl och tapper soldat göra dem och
sitt land heder. Alla voro djupt rörda och
den gode kaptenen fann sig rikligt belönad
i för sin möda vid åsynen af fostersonens och
: fosterfädrens glädje.
Så förgingo sex år. Knekten fortfor att
vara ett mönster i skolan, läste
mathematik och utläudska språk och tog sina
exa-^ mina med glans. Under ferierna bodde han
i kasernen och lärde af underoflicerarne att
rida och fäkta. Soldaterne togo alltid lika
vänligt emot houom, och fast än han nil
var eu lång krabat, kallades ban
fortfarande knekten. Det gamla manskapet lemnade
småningom kasernen och andra kommo i
stället. Men de qvarblifne berättade genast
för de nykomne, att sqvadronen hade en
son, som den var stolt att ega, ocli soldater
och officerare fortforo att lika gladt utbetala
sin slant hvarje aflöningsdag. Den goda
gerning i hvilken de alla hade del tycktes
ha förenat dem med hvarandra fastare än
krigets fasor och fredens lugna
vapenöfniu-gar hade gjort det.
Vid 18 års ålder blef knekten inskrifven
som frivillig och erhöll sin så mycket
efterlängtade uniform; för honom var den ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
