Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
illüstreraii
BARNTIDNING.
173
Skolflickorna (som i styckets början.) Söta
magistern ...
Facit. Jaså. Är det, nu åter den
gamla visan! Det var en tid när jiig
kallades dn oeh sades vara en nolla. Fira Lucia?
Ja, det skola vi göra så det sjunger i
julgranen! Hur skulle ej så perfekta zittror
fira Lucia?
Fen Lucia (under det att flickorna grupperas
i eifferordniug och Thomas sist som nolla. <
Liten ziffra flyger högt,,
Mäter solens bana.
Letar ut hvad ingen sökt
Och dn knapt kan ana,
Väger smått och väger stort.
Men på hjertats stängda port,,
Der guldtråden väfves,
Klappar hon förgäfves.
Ziffran kom till skolans barn:
Får jag taflan krita?
Får jag nysta lexans garn
Och din griffel slita?
— Ziffra, kom, och kom igen!
Du skall bli en nyttig vän;
Ëlif min tjensteflicka
Och min tafla pricka!
Men en sak, en sak för dig
Kan jag ej fördölja:
Ack, jag är oräknelig,
Liksom hafvets bölja!
Böljan kommer, böljan går,
Ingen ziffra miitt dess spår.....
Nu så lös, Lucia,
Alla fångar fria!
(Luicas fest börjar för öppen ridå, och
julgubben utdelar sina gift or.)
Säg åt mamma, att det är bror
Wilhelm.
Moljande händelse har nyligen timat vid
kusten af Skottland.
En kall, stormig höstmorgon vid
dagningen väcktes folket i byn Everton af ett ka-
nonskott från hafvet. Alla visste hvad detta
betydde. Kusten var uppfyld med klippor
och bränningar; årligen hände att skepp
förliste i dessa farliga farvatten. Men bvn
beboddes af sjömän och fiskare, ett modigt
och hjelpsamt folk. De hade förut bergat
mången olycklig i sjönöd och sprungo nu ut,
när de hörde skottet. En half mil derute
låg ett redlöst skepp, som strandat på
klipporna. Man såg besättningen hälla sig fast
i tacklingen för att ej bortryckas af
vågorna.
Lifriiddningsbåten ut!
Och båten ficks ut, men dess raskaste
sjöman, styrmannen Hardy, var icke
tillstädes, ban hade tidigt på morgonen gått på
ett ärende bort till presten. Det var
omöjligt. att vänta på honom, ty hvarje minut
kunde skeppet blifva slaget i stycken
Åtta man rodde ut i den rasande
stormen, kämpande för lifvet mot de upprörda
vågorna. De lyckades uppnå vraket och
nedbära de utmattade skeppsbrutna, en efter
en. Folket på stranden följde med sina
blickar deras modiga strid och hade den
glädjen att se dem lyckligt landa vid
stranden.
Äro de alla bergade? frågade folket.
Alla, utom en, svarade sj männen.
Der är ännu en halfdöd qvar på masten
Han kunde ej röra sig, emedan hans leder
voro styfva af köld, och vi måste lemna
honom, emedan båten ej kunde bära flera.
— Hvad? sade Hardy, som nu kommit
tillbaka. Ar der ännu en qvar? Ilan
måste räddas. Hvem får jag ined mig?
— Det iir omöjligt, svarade sjömännen.
Sjön går hög, stormen tar till, och vi äro
så trötta, att vi ej kunna lyfta en åra mer.
— Så ror jag ensam, svarade Hardy och
sprang beslutsamt i båten.
— Var icke galen! ropade sjömännen.
Vi voro åtta och kunde knapt hålla sjön.
Gå icke, Hardy, det gäller lifvet!
Jo, jag går, sade Hardy.
Då koin hans nior, en fattig enka, hvars
enda son hau var, omfamnade lians knän
under tårar och höll honom fast. — Gå ej,
Hardy! Gå ej, Hardy! Skall jag nil mista
äfven dig? För åtta är sedan gick din bror
Wilhelm till sjös och kom aldrig tillbaka.
Sjön tog honom, sjön tog din far före er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
