Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3. ^ Lördagen den 2 Februari. 18:89.
Litet om loppan.
Mr] vern känner icke loppan, denna
mun-(3*,-*- trå hoppare, som så förtroligt närmar
sig menniskan och som utan barmhertighet
får sin dödsdom, när hon ertappas vid det
lofliga försöket att skaffa sig mat? Alla känna
vi loppans verksamhet, men få af oss känna
närmare hennes kroppsbyggnad och
utveckling från liten larv.
Bilden visar oss en lopphona i omkring
150 ggr förstoring. En sådan jätteloppa
kunde i verkligheten skrämma en tapper karl
på flykten! Lopporna höra till de vinglösa
insekterna och ega, i stället för vingar, små
skiflika bihang på de två bakre
mellankropps-ringarne. 1 >e äro lyckligare lottade, än
många andra insekter, emedan de ega både
hufvud, bröst och bakkropp, hvilken senare
består af åtta segment eller kroppsringar.
Att loppan har hufvud, bevisar det, att man
lyckats tämja henne och vänja henne ifrån
att hoppa. Att vänja henne från att bita
är kanhända svårare. Och så utvecklas
loppan ordentligare och förnämligare, än många
andra insekter, som icke ha att genomgå de
tre utvecklingsstadierna: larv, puppa och
färdig insekt. Ur loppans lilla, aflångt ovala
iigg framkryper en larv, som är betäckt med
fint borst och som lefver i golfspringor,
viiggpanelningar och öfverallt der smuts och
damm länge får qvarligga. Allra bäst
trifvas de små lopplarverna i fuktig sågspån,
och man kunde nästan odla loppor, som
man odlar champignoner i en mörk och
fuktig källare. Larven förpuppar sig sedan,
och ur puppan framkommer inom kort deu
fullfärdiga loppungeu i all sin glans.
På den fullvuxna loppan äro bakbenen
utbildade till språng och öfverträffa
betydligt de främre i längd. Det är endast
honorna, som bita och och äro blodtörstiga,
hanarne, som äro hälften mindre, göra det
aldrig. Äfvenså är det en oriktig åsigt, att
menniskan kan bära hundloppor och tvärtom.
Det kan väl hända, att en hundloppa fürir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
