Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 5
1llustiierad
barntidning.
19
din rätt att hjelpa mig att fatta ett beslut.
Om vi fara, skola vi lemna värt land, värt
lugna hem, din skolgäng blir afbruten, du
blir skild från dina kamrater. Din framtid,
din uppfostran, måhända bela din
lifsåskådning skola blifva förändrade. Säg, kan du
fatta hvad det vill säga att lemna sitt land?
Och kan du, ack, mitt barn, kan du göra
detta offer för din far, som du aldrig känt
och älskat?
Rörelsen öfverväldigadc henne; vi greto
båda Då jag såg mig omkring i det lugna,
Uemtrefliga rummet, tyckte jag att jag icke
längre var jag, Gari Itönnmau, som bodde
i Tavastehus och gick i finska lyceum. Jag
tyckte att jag var någon annan, som
upplefde någonting sorgligt och underligt, sådant,
som vi läsa om i böcker.
Mamma fortfor: — du skall icke
förespegla dig något storartadt och lyxfullt lif
derborta. Din far har visserligen sin goda
inkomst, men du måste minnas, — det gör
mig ondt att säga det, att han flera
gånger förut lofvat bättra sig. lian har
visserligen nu blifvit hårdt pröfvad; intet ger så
godt tillfälle till sjelfpröfning, soin en lång
sjukdom. Likväl kan jag ej dölja för dig,
Carl, att hans önskan att få oss dit är
uppblandad med sjelfviskhet Möjligen skall ban
återgå till sitt fordna lif, då ban på nytt
blir bunden af familjelifvets band.
Med en häftighet, sådan jag aldrig sett
hos henne, slöt mamma mig till sig.
Det iir grymt att nödgas säga detta
till dig. hans egen son, men jag måste göra
det. Å andra sidan är det möjligt, att det
ljufva, lugnande inflytande af ett hem skulle
kunna göra underverk med honom, som
varit hemlös i så många år. Kanske skulle
han nu bättre uppskatta det; kanske skulle
intresset för din uppfostran och din framtid
kunna stärka lians goda föresatser. Derför,
mitt barn, betänk dig, innan du fattar ett
beslut.
— Mauima, sade jag, — du säger
ingenting om dig sjelf, livad skulle du göra,
om du vore ensam? Hvarför ber du mig
besluta? Du har ju hittills alltid beslutit
för mig.
Hon smålog sorgset.
— Jag kan icke riktigt föreställa mig,
huru jag skulle göra och bandia, om jag
vore ensam; dertill har du alltför mycket
vuxit in i mitt lif. Hvarför jag vill, att du
skall tänka deröfver är, att denna förändring
betyder så oändligt mycket mer för dig, än
för mig. Jag kan icke, som du, komma
att känna mig införlifvad nietl eti nytt
fädernesland, jag skall alltid qvarstå med löt
terna i Finland. Enligt mensklig beräkning
liar du bela lifvet framför dig, dä deremot jag
icke har alltför långt qvar till den tid dä
ålderdomen begynner.
Men derför blefve oflret så mycket
större för dig, — invände jag. Aldrig förr
hade jag vetat, bur mycket jag älskade min
nior. Tillika kände jag en obestämd
längtan ut i verlden, det tycktes mig, som om
dörren öppnats för mig på vid gafvel. När
jag tänkte på min far, erfor jag ett, undrande
medlidande. Jag föreföll mig sjelf så
tanklös, som aldrig förr frågat efter honom, icke
sedan jag var belt liten och brukade få till
svar: pappa är borta. Det var underligt,
underligt att tänka sig att ban lefde. Hur
såg ban ut? Hurudan var ban? Jag kände
plötsligt en otålig nyfikenhet att se honom.
Och sedan, det underbara i att fara till
Amerika, att resa öfver hafvet, kauske lida
skeppsbrott och ha märkvärdiga äfventyr. Kanske
att vid framkomsten finna min far vara
miljonär, — alla voro rika i Amerika, —
eller kämpande med svårigheter, — han kunde
ju ha förlorat sin förmögenhet, — och
kanske få deltaga i lians äfventyr på prärierna
bland indianer och bulliar . . .
Jag såg på mamma, och alla mina luftslott
försvunno. Hur sjelfvisk jag var, som
endast tänkte på mig sjelf.
- Det är omöjligt, jag kan icke bestämma
mig, — utbrast jag häftigt, — du måste
göra det, mamma.
— Vi skola bestämma tillsammans, —
sade bon sakta, men fast. — Vi skola
tillsammas noga öfvcrväga allt och sedan fatta
ett beslut. Vi skola båda bedja Gud om
råd, så vi må fatta ett rätt beslut. Nu är
det redan sent, och det är tid att gå till
sängs.
Mamma kyste mig, välsignade mig tyst,
och sedan gingo vi hvar till sitt ruin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
