Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
nya trollslända}).
N:o 3
3. Afresan.
Då jag första gången skref i min dagbok
trodde jag icke, att jag skulle få mycket att
uppteckna. Ehuru jag tycker mera om att
vara ute ocli i rörelse, eller uträtta något
verkligt nyttigt, än att skrifva, tycker jag nu att
jag skulle kunna skrifva i timtal hvarje dag
utan att dock hinna beskrifva allt det
märkvärdiga jag upplefver.
Jag skrifver detta i mammas och min lilla
hytt på „Umbria". Då och då blir det
alldeles skymt, när en stor våg slår upp emot
det, lilla runda fönstret. Då jag ställer mig
på knä på soffan och blickar ut, ser jag
endast himmel och haf, mörkblå, upprörda
vågor med hvita kammar; de kunna knapt,
kallas vågor, hafvet är som ett landskap
med berg och dalar.
Underligt är det att tänka, att vi äro på
det stora Atlantiska hafvet; underligt att
tänka, hvilken stor förändring vårt lif
undergått.
Det är nu två månader sedan min fars
bref kom. Natten soin följde på min
födelsedag, kunde jag icke somna på länge, det
föreföll mig omöjligt, att jag någonsin skulle
kunna veta hvilketdera jag ville: stanna
hemma eller fara bort. De följande dagarne
gick jag i samma tvekan, och kamraterna
sade att jag var konfvs. Aldrig förr hade
jag egentligen tänkt på, att jag älskade
Finland och mitt hem, mitt kära, lugna hem.
Tänk, att lemna det! Tänk, att måhända
glömma sitt modersmål, att bli en främling
för sitt land, att kauske aldrig mera
återvända dit! Om mina föräldrar skulle dö,
medan jag ännu var belt ung, och jag skulle
bli ensam derborta . . ?
Men å andra sidan, hur underligt lockande
det var att. emigrera, att bli en utvandrare!
Jag, som hittills alltid skrattat åt de
kamrater, som gått omkring i egna funderingar,
jag gick nu omkring som i en dröm.
Beständigt såg jag för mig urskogar med grå
björnar och lurande indianer, eller
guldgräfvare, som smögo fram utmed flodstranden,
och allt det jag hört och läst oin Amerika
blandade sig i ett enda virrvarr i mitt
hufvud. Jag försökte ofta att tänka på hvad
som vore min pligt, hvilketdera som var
rättare: att qvarstanna, eller resa. Men det
var så svårt. För min far kände jag både
medlidande, undran och motvilja.
Mamma lät mig vara ostörd en hel vecka.
Hon var mycket tillsammans med mig som
förut och äfven nästan lika munter som förr;
enda skilnaden var, att hon ofta talade om
min far och berättade små historier ocli
händelser ur hans lif, liksom för att göra mig
mera förtrogen med honom. Mot slutet af
första veckan kom ett nytt bref. Min far
var sämre och hade dikterat ett långt, bref
till mamma; äfven ett bref till mig
medföljde. Men det var icke dikteradt, det
innehöll endast några rader, skrifna med en fin,
darrande bandstil. Ilär och der var ett
engelskt ord utstruket. Brefvet lydde:
„Min son Carl. Kan du förlåta din far,
att ban beröfvat din barndom en faders
kärlek och en läders stöd? Om du kan det,
så skynda att göra ett slut på min längtan.
Kom snart till
din far".
Doktorn hade tillagt ett. postscriptum, att
min far led af ett svårt bröstlidande och att
det vore mycket önskligt, att han snart skulle
få en omsorgsfull vård.
Detta bref bestämde plötsligt mamma och
mig. Vi tyckte att vi icke kunde göra
annat, än resa. Men då mamma sagt. de
afgörande orden: — således, Carl, hafva vi
beslutit att lemna vårt. hem och resa till din far,
— slöt hon mig hårdt till sig och brast i
gråt.
Vi fingo nu mycket brådt; bela vårt
bohag skulle säljas, mamma tog tjenstledighet
på ett år — att taga afsked kunde hon ej
förmå sig till, — reskläder sys, och biljetter
köpas för den långa öfverfarten. Och så
skulle vi lära oss engelska. Aldrig har jag
haft så roliga timmar; hvarje eftermiddag
klockan sex hade mamma och jag lektion
tillsammans för fröken Solqvist, som kan
engelska så väl, att vi icke förstodo ett ord
från det hon kom in genom dörren, tills den
åter var läst bakom henue.
— Nå, fru Itönnman, sade fröken Solqvist,
— hvad heter plog på engelska?
— P-l-o-u-g-h, stafvade mamma, — plouy.
— Nej, nej, för all del: platt, ropade
fröken. — Vidare, Carl, hur heter husta?
— C-o-u-g-h, — stafvade jag, — cau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
