Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 8
illostitehai) iia.iintmn1ng.
(51
— Kildd&I — skrattade jag, — vi ha ju
drängarne och Lotta hos oss.
— Nej, drängarne berga hö borta vid
torrängen, de komma ej hem förrän i öfver-;
morgon. Mamma ocli jag stanna också |
borta öfver natten.
Det gör ingenting, — sade jag modigt,
uppfyld af stolthet, öfver att ensam få taga
vård om huset. — Ni kunna resa alldeles
lugna, nog skall jag se om småsyskonen.
Mamma lemnade mig följande morgon alla
nycklar och förmanade mig att regla
dörrarne till natten och inte släppa iu några
tiggare. I)et lofvade jag, och så reste pappa
och mamma.
Dagen var vacker och vi beslöto att ha
riktigt roligt. Lotta lagade en god frukost,
och så började vi leka ute i trädgården.
Ella, min två år yngre syster, fick
emellertid snart ledsamt efter mamma, tyckte
att tiden blef lång och önskade att det ville
komma främmande, så vi kunde få bjuda
på förmiddagskaffe. Hon hade knapt
hunnit uttala denna önskan, innan en elegant
herre kom ridande och stannade vid porten.
Han steg af, band sin biist vid
grindstolpen och kom fram till oss.
— Är baron G. hemma? frågade ban
artigt och lyfte på hatten.
— Nej, — sade jag beklagande, — vi
äro alldeles ensamma hemma.
— Pappa och mamma komma hein först
i morgon, — skyndade Ella att tillägga.
— Jaså, det var ledsamt, det, — sade
dun främmande. Jag skulle så gerna ön
skat träffa pappa. Det var verkligen fatalt.
— Önskar herrn kanske hyra villan? —
frågade jag, som hört pappa tala öm att
ban gerna ville hyra ut den för nästa vinter.
— Ja, det var just mitt ärende, — yttrade
den främmande, — jag hade hoppats få se
på rummen, men . . .
— Det kan nog gå för sig ändå, —
afbröt jag artigt, glad att få vara den
främmande till tjenst och tillika få leka
värdinna.
Aurora har alla nycklar, — inföll Ella
upplysande, både till skänken och
silf-verskåpet.
— Går det verkligen an att få se
rummen? — inföll herrn förtjust. — Det vore
en stor tur om jag ej behöfde resa bort
med oförråttadt ärende.
Jag öppnade dörren och bud honom stiga
in. Han var en lång, smärt man med iina
anletsdrag och elegant drägt. Det onda som
misspryddc honom var en stor vårta under
högra ögat.
Vi började vandringen genom linset. Först
kom matsalen.
— Ett rätt vackert rum, — yttrade den
främmande herrn och såg sig omkring med
mönstrande blickar.
— Der ha vi vårt poislin, — upplyste
Ella Ijenstaktigt, — och här är silfverskåpet.
— Aha, det der är silfeerskåpet, —
upprepade den främmande med betoning. —
Får jag nu se de andra rummen?
— Mycket gerna.
Vi gingo genom sälen, der den främmande
beundrade den vackra utsigten, de präktiga
gamla taflorna, sillverstakarne och andra
konstskatter. Så kommo vi in i
sängkammaren. Den främmande mätte med ögonen
rummets storlek, fönstrets hiijd frän marken,
allt. under det han intresserad lyssnade till
våra beskrifningar.
— Och här har mamma alla sina vackra
saker, — sade Ella och pekade på ett litet
bronsskrin, som stod på toiletten.
— Lilla fröken menar väl, att det är
mammas juvelskrin, — sade herrn och
vände sig till mig.
— Ja. Mamma har utmärkt vackra och
dyrbara diamanter, — sade jag med
stolthet., — jag skulle visa dem. men jag vet
inte hvar nyckeln fins.
— Åh, för all del, det vore ogrannlaga.
Men ännu finnas väl några rum att se?
— Ja visst, pappas rum och förmaket —
Vi gingo till pappas rum.
— Det här är det intressantaste rummet,
tycker jag, — sade den främmande och såg
med välbehag på de vackra tapeterna,
skrif-bordet ined sitt silfverskriftyg, flen stora
chiffoniern och skjutvapnen. som hängde
öfver sängen. — Sådana präktiga bössor, —
utbrast ban beundrande.
— Åh, de duga till ingenting har pappa
sagt, de hänga bara der för att skrämma
tjufvar.
Den främmande skrattade muntert. —
Jaså, för att skrämma tjufvar! Men hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
