Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 10 illd8tbebad barntidning. 77
— Söta, gullaste mamma, de äro slut,
hur länge tror du femti mark skulle räcka?
Handskar 5 mark ... en silkesduk 22 mark ...
flor 3 mark, battistnäsdukar 10 mark . . .
ja, hvad var det mera? Jo, en ask konfekt...
— Barn, jag hinner ej höra på dig. Tag
20 inark ur min börs der i lådan och gå,
så jag får skrifva.
— Tack, söta, förtjusande, älskade mamma!
Du skall se att du aldrig ångrar dig. Jag
skall vara så snäll nu i flera dagar. »Ack,
hur roligt ändå att ny hatt sig få I" gnolade
Linda och hoppade ut i tamburen för att
genast kläda sig för ett butikbesök.
Det ringde, Linda öppnade, det var en
af hennes skolkamrater.
— Nej, se Clara, välkommen! Du har ej
varit här på läuge. Det var snällt, att du
kom
— Ja ser att du ämnar dig ut, men mitt
ärende är snart uträttadt.
De begge flickorna gingo in i sälen och
slogo sig ned i en soffa.
— Jo, — började Clara, sedan de
vex-lat några vänliga ord, — du vet ju hiru
sjuk Selma Skog varit hela terminen . . .
— Ja den stackarn. Hon har försummat
bra mycket. Söt och snäll är hon.
— Du vet också, att hennes far är
vaktmästare här i staden, att hon har flera
syskon, och att föräldrarna icke ha råd att
göra det minsta för hennes helsa, af hvilken
likväl hela heunes framtid beror.
— Det är sorgligt. Men . . .
— Nu ha ett, par kamrater och jag
beslutit försöka få henne ut till landet i
sommar för att en smula stärka henne. Hon
måste annars vistas här i staden i deras
lilla heta, osunda qvarter. Vi tycka det
vore så roligt, när vi sjelfva flytta till landet
och friheten
Vi ha tänkt fråga alla kamraterna om
de ej vilja bistå oss hvar och en med sin
lilla skärf. Vi äro ju 36 på klassen, nog
borde vi få ihop något. Det behöfs ungefär
100 inark till resan och två månaders
inackordering. Du är ju rik, Linda, och vi
ha räknat säkert på dig.
— Jag rik? — skrattade Linda, — som
inte eger en penni, som jag kan kalla min.
Du vet ej, huru pank jag är . .. bara
skulder uppöfver öronen. Jag har 100 mark i
mån, meu hvart skulle de räcka?
Sömmerskor äro ju så omenskligt dyra. Just i dag
måste jag åter tigga niig till 20 mark af
mamma till en hatt, som jag nödvändigt
behöfde . . .
— Tjugu mark till en hatt! utbrast Clara
häpen, — du skämtar. Mina hattar kosta
vanligen fem mark med tillbehör och allt.
Den här t. ex . . .
— Ja, — sade Liuda smått förlägen —
jag skulle inte tycka om en så enkel hatt.
Jag har litet slösaktiga vanor. Summan af
saken är, att jag inte för närvarande
balen penni att gifva dig . . .
— Bara tjugu mark. Gif mig dem, Linda,
och du skall åtmiustone en gång i ditt lif
ha gjort en god gerning!
Linda blickade upp till Clara på en gång
förundrad och gripen. Det var ändå
märkvärdigt, att hon täcktes komma fram med
en sådan begiirau. Men hon gjorde det ju
icke för sin egen skull.
— Ser du, Linda, — fortfor Clara halft
skämtsamt, — jag tänker också på dig. Den
dyra hatten skulle bestämt tynga förfärligt
på ditt hufvud, om du visste att du valde
den mot att skänka en nödstäld kamrat
åtminstone två veckor af frihet och frisk
luft. Doktorn sade, — och Claras röst
darrade litet, — att Selma icke kan lefva länge,
om hon måste umbära och arbeta så som
liou hittills gjort. Meu hon kan blifva frisk,
om hon blott vore i tillfälle att stärka sig.
Linda stred synbarligen en stuud med sitt
goda hjerta, men så fick det öfverhand, och
hon grep ifrigt efter sin portmonnä, som om
hon varit rädd att ångra sig:
— Tag mina tjugu mark, Clara, — sade
hon och räckte henne sedeln. — Jag får
väl lof att laga upp min gamla slarfva. Och
jag skall bedja mamma om litet till för
Selmas räkning.
— Tack, söta, kära Linda. Det var en
god hjelp det här, och om Selma blir frisk,
blir det en större glädje för dig, än en hatt
Friherrinnan Rosenwald kom i detsamma
ut. — Nå, sade hon skrattande sedan hon
helsat, — visa mig nu din splitternya skatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
