Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
nya. tltolI-Sländan.
N:o 8
rättelser vi skola omtala några sådana. De
flesta af dessa barn ba upptäckts för mer
än hundrade år sedan, då många, nu tätt
befolkade länder i Europa voro betäckta af
skogar och ödemarker, der ett barn lätt
kunde förvillas och återfanns, om det
någonsin återfanns, fiirst, många år derefter.
I. Gossen från Hessen.
År 1341 blef en vild gosse fångad vid en
jagt i Hessen. Han bar sedan berättat, att
ban vid tre års ålder blef bortröfvad af en
varginna. som förde honom till sin knla
och vårdade honom som sin egen unge.
Hon gaf honom de bästa bitarna uf sitt byte,
hvilket hon hemförde till kulan, bredde om
vintern granris öfver lionom, så alt ban ej
skulle frysa, lärde honom gå på fyra fötter
och göra långa språng öfver klipporna Föl
öfrigt berättas om honom blott, att man
måste binda en brädspjela på hans rygg för
att lära honom gå upprätt på två fötter.
2. Gossen Iran Bamberg.
Det är nu 300 år sedan man fann en
vild gosse bland bergen i nejden af
Hamberg. lian hade uppvuxit bland vilddjuren
och lärt sig deras skicklighet att. springa
på fyra fötter, men kunde också springa på
två. Fyrfota kunde ban slåss ined de
största hundar och bita dem så, att de togo
till Hykten. Denna gosse lärde sig sedan
menniskors sed, blef som andra, lärde läsa
och blef gift.
3. Hans från Lüttich.
Under trettiåra kriget flydde en fem år
gammal bondgosse nära Lüttich af fruktan
för soldater, som plundrade byn. Han
tillbragte. i skogen 15 år, lifnärande sig med
rötter, frukter och bär. När ban
upptäcktes, ville ban i början rymma tillbaka till
skogen. Han kallades Hans från Lüttich
och lärde sig efterhand menniskors sed.
lians luktsinne var så fnit, att ban, som en
hund, kunde spåra sin sköterska på långt
afstånd; men sedan ban begynte äta
menniskors mat, förlorade ban detta hundens
väderkorn.
4. Björngossen i Lithauen.
I Lif b auens stora ödemarker bände ofta
förr, att björnarna bort | öfvade små barn.
Var björnen en hane, åt. ban upp barnet,
men var det en hona, hände ibland, alf
bon uppfödde barnet bland sina ungar. Ar
1G57 vid en björnjagt fångades en sådan
bortröfvad gosse, vid pass 10 år gammal, lördes
till Warschau och döptes med namnet Josef.
Drottningen af Polen stod fadder åt honom,
med möda lärdes ban gå på två ben, ocli
lians gång hade alltid något af björnens
luffande. Han var stark för sina år, men
kunde ej få fram något annat ljud, än en
björns brummande. Helst gömde ban sig
hopkrumpen i en vrå. Ilan skulle ha
varit en vacker gosse, med långt ljust hår, om
ban ej varit vanstäld af stora ärr efter
vilddjurens klor. Helst åt ban rått kött, men
äfven gräs, rofstjelkar och kål. Endast med
stryk kunde hän förmås alt taga på sig
kläder och skor. Gång efter gång rymde ban
till skogen, ref med naglarna bark från
träden och sög begärligt derpå. Vid ett
sådant. tillfälle såg man en björn komma till
gossen, nosa vänligt på honom och likasom
öfvertala honom att följa med sig från de
dumma menniskorna, men strax derpå voro
väktarne der och grepo rymmaren.
Josef visades vid hofvet och uppfostrades
bos en polsk adelsman. Det linnes ej
omtaladt huru mycket ban lärde sig. Man
berättar blott, att när Guds namn nämndes,
upplyfte ban sina ögon och bänder mol.
himmelen.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
