- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Femte Årgången 1889 /
107

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nya tltolltfländan.

107

Åkning. Peter glömde skrifningen och
lyssnade nieil bcgärciso. Unn frågade tusen
saker om vara skolor, hurudana bokstäfver vi
hade, om jag någonsin blifvit piskad med
knutpiske, hur långt det var från oss till
Sibirien och hvarför viira sommarnätter
voro så ljusa. Slutligen ringde sista klockan,
då alla måste gä till sängs och vi klädde
skyndsamt af oss. När jag redan trodde att
Peter hade insomnat, sade ban plötsligt: —
hör du Charles, du ursäktar viil hvad jag
sade om att du förmodligen luktade trän?
Se det var sä att vi talade ont dig i nedra
korridoren och pojkarne beklagade mig, som
hade fiitt dig till runikanirat. Och när jag
sedan kom upp i öfre korridoren, sade de
detsamma, och så sade jag . . . det vill säga
jag menade inte att du skulle lukta, men
jag trodde, att de trodde, det vill säga att
jag inte trodde . . .

Peter trasslade in sig allt värre, tills vi
båda begynte skratta och så somnade vi.

Klockan 7 väcktes vi. klockan 8 var
frukosten och kl. 20 min. före 9 börjades skolan.
Alla tågade i långa rader in till festsalen,
llickorna från sitt håll och vi från vårt.
Externerna (de som bodde utom skolan)
utgjorde det största antalet och kommo,
gossar och flickor, trampande i militäriskt raka
led från nedersta hallen eller förstugan upp
lill festsalen i öfversta våningen.
Tillsammans voro vi 1,200 elever. Professor Cook
stod på en stor estrad, omgifven af lärare
och lärarinnor. När vi alla satt oss, höjde
lian sin högra haml och sade: god morgon,
ladies och gentlcmcn.

God morgon, sir! svarade 1,199
röster på en gång.

— Låt oss bedja.

Hatt böjde hufvudet och bad eu kort bön.
Sedan kon» en psalm med
orgelackoinpague-UiiMit och ett stycke ur bibeln, uppläst af
professorn. Vi sjöngo nu en psalm eller
andlig sång med rask, nästan munter
melodi och derpå en mycket omtyckt
amerikansk sång.

m

De lata benen och de små villiga
fötterna.

fget var en gäng två små flinka fötter,
(i^jr; som mötte ett par lata ben på deras
långsamma färd.

— Hvart är du på väg? — frågade de
förra och gåfvo sig knapt tid att vänta på
svan

Ull ! - sade de lata benen och
stannade, som ont de aldrig i verlden mera
ämnade taga ett steg. — Jag är på väg efter
mormors sjal, som hon glömt på bryggan.
Det lins inte värre menniskor, än
mormödrar och gamla tanter. De glömma allting
efter sig och gillra ut ärender för en, bara
inan kommer inom synhåll. Jag önskar jag
vore den äldsta menniska i verlden, sä skulle
jag slippa gå ärender åt folk. Men hvart
skall du?

Att hemta pappas glasögon från
tid-ningsrunnnct, — kom det gladt från de små
villiga fötterna, och så trippade de i väg
dnt fortaste dc kunde, rädda att redan ha
försummat sig.

De lata benen fortsatte surmulna sitt lunk
och när de kommo till mormors stol, slängde
de själen öfver karmen och ämnade gifva
sig af för att undgå vidare besvärligheter,
då niornior vänligt sade:

— Tack, snälla små ben, för att ni hjelpt
gamla mormor! När mormor var ung och
qvick och rörlig brukade hon tänka, att det
värsta i verlden vore att bli gammal och
trött, så att andra måste passa upp henne.
Nu har den tiden kommit. Men det är alls inte
så svårt, när man omkring sig har sådana
kärleksfulla små bon, som villigt bespara
mormor de trötta stegen.

De lata benen kände ett visst obehag vid
detta beröm, sn litet fürfcjenadt och luffade
bort för att få räta på sig i gröngräset
När någon gick förbi, som kunde förmodas
behöfva en tjenst, krympte de ihop sig och
låtsade sofva. Och ingen nändes störa de
de stackars lata benens hvila.

Under tiden gjorde de små villiga fötterna
allt godt de hunno med. De sprungo efter
stora systers fingerborg: dt! letade rätt på
farbrors näsduk; de buro källarnyckeln till
mamma; de plockade ett stort fat blåbär

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1889/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free