Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
nya tiioli.sländan.
N:o 16
■lag hade knapt tillfälle att tänka, ty
vägen var skakande och ojemn. Det hade gått
så lätt att under kamraternas skämt ocli
munterhet klättra utför den i solljus och
glädje. Nu var det annorlunda, i den ovissa,
gråbleka dagern, med oro och sorg i hjertat,
Sörjde jag min far? Kunde jag uppriktigt
sörja honom, som hade förorsakat min mor
så mycken smärta, belastat hennes lif med
bekymmer och sorger och gjort mitt eget
unga lif så oroligt ocli fullt af förändringar?
Nej, jag kunde icke sörja öfver hans
bortgång, åtminstone icke af hjertat och det var
det bittraste af allt.. Mitt hjerta var på
en gäng så fullt och så tomt. Jag var
tacksam för min fars godhet och omtanke om
111ig dessa sista tider, men jag kuude icke
känna för honom det samma som andra barn
kände för sina fäder, hvilka de alltid sett
och hvars kärlek de dagligen fått erfara.
Som eu välgörare och vän kuude jag tänka
mig honom, men aldrig såsom min far. Och
jag tyckte att jag gerna velat gifva all den
rikedom jag visste att nu tillföll mig, blott
jag hade kunnat i älskande, tacksamt hjerta
bevara minnet af min far.
Det var redan klart morgonsolsken då vi
nådde Manitou. Jag var halft sönderbråkad
af 5 timmars ridt bakpå sadeln, på en
skumpande mulåsnas rygg, öfver den ojemna
bergsstigen. Man gaf mig ett bad. Jag fick
byta om kläder, äta litet och sträcka ut mig
för en half timme på soffan. Sedan väcktes
jag af eu kypare som anmälde: nomnibusen
till 9-ans tåg, sir".
Ännu större förändringar.
Man köpte mig en „through-tiekct", d. v. s.
en biljett som berättigade mig att resa natt
och dag direkte fram till Chicago. Jag redde
mig ju nu godt ensam, ty språket beredde
mig icke längre några särdeles svårigheter.
Efter två dygns resa var jag hemma. Jolin
mötte mig vid bangården ocli förde mig
direkte till grafkapèüet, der mamma väntade
mig och der begrafningen strax derefter
vidtog, ty i detta varma klimat får man icke
uppskjuta dermed länge. Man hade endast
väntat på mig.
Det var så tungt och sorgligt att återse
mamma. Ilon var klädd i djup sorgdrägt
och såg blek och förfärligt utvakad ut. När
hon omfamnade och kyste mig brast hon i
eu häftig förtviflad gråt, men sedan
lugnade hon sig åter hastigt och var derefter
stilla och sansad.
Inga andra voro närvarande än presten,
herr Steen, Jolin och vi två.
När vi återvändt hem till oss, gingo vi
först hvardera att taga en välbehöHig hvila
Jag, som icke sofvit ordentligt på tre
nätter, somnade snart djupt och godt. Det var
så ljuft att väckas af att mamma stod vid
min säng, alldeles som förr i verlden, att
jag ej kunde låta bli att utbrista: — ack
mamma, detta är så likt förr!
Hon nickade blott tankfullt. Då vi sedan
sutto i det vackra förmaket vid brasan, och
John hade aflägsnat sig efter att ha stält
thébrickau på bordet, sade mamma sakta,
och lade sin hand på min axel: — det
liknar verkligen de gamla kära skymningarna
i Tavastehus, Carl.
— Ack ja, med Mcllida och kallebrickan!
— utbrast, jag.
— Skulle du vilja att de skulle komma
tillbaka?
Naturligtvis, — svarade jag bestämdt,
— men tystnade sedan. Ville jag det
verkligen? Jag visste knapt sjelf. Jag hade ju
redan hunnit införlifva mig ined tanken att
få eu amerikansk uppfostran och först sedan
jag blifvit „ färdig", genomgått en fackskola
och blifvit något, återvända till Finland.
Dessutom hade jag hastigt — ack, allt för
hastigt — vant mig vid de goda dagarna.
Jag tvekade inför valet mellan detta vackra,
rymliga beqvämt inredda hus med sina
präktiga sidenmöbel, riklig god mat, skicklig
betjening, och våra små kamrar i Tavastehus
med de gula tapeterna, matoset som koin
in från köket, den taröiga maten och de få,
enkla möblerna. Hade mamma varit, der,
då hade jag ej en minut behöft tveka, men
nu, dä jag hade henne här och dessutom
alla de andra fördelarne, tvekade jag.
Vi samtalade dock icke längre derom.
Mamma slog i théet och då vi druckit det,
berättade hon om min fars sista stunder,
som varit lugna och fridfulla, samt om hans
sista helsning till mig.
— Säg Carl, att ban aldrig skall dagtinga
med sitt samvete! att han skall försöka vilja
det goda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
