Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 nya tiiollsi/ändan. N:0 18
Passé trodde sig också vara född till
sjö-man. Han var alltid den förste i båten,
när hau såg sin herre taga vägen åt
stranden. Der hjelpte inga förbud. Rodde
båten bort utan honom, samm han efter don,
halfva milen ibland Men så litet sjöman
var ban ändock, vår goda Passé, att när
ban kände båten gunga i sjögång, blef hau
jemmerligt sjösjuk, tjöt och ville hein. Det
hade han för begäret att stoppa sig med
der han intet, hade att göra Släppa honom
i land V Jo, det skulle man se!
lian hade ett väderkorn sådant, att han
kunde vädra en viin eller ovän pil half mils
afstånd, när vinden låg derifrån. Jagt
lusten satt outrotelig i honom, så pudel han
var, och hans största nöje, det kan man
tänka, var att jaga får. Rätt som vi rodde
mellan öar och holmar, ofta långt ifrftn land,
stälde sig Passé med framtassarne på
båtkanten och började vädra mot vinden. Gonöfie
Passé! vackert rouche; rätt som det var,
plumsade han i sjön och samm emot land
Jag hade mina goda skäl att misstänka hans
afsigter. Ingen tid var att förlora, nät och
krok måste lemnas åt sitt öde; jag måste
ro efter Passé, huru brådt. det än var. Alltid
var ban i hind före mig, och när jag kom
till stranden, hörde jag redan detta korta,
gnällande gläfs, som humlarne bruka, när
de äro ett villebråd på spåren.
Naturligtvis var det får på holmen; det var dem
den banditen vädrat långt ute på sjön. Och
då var intet annat råd, än att springa
öfver stenar och stubbar holmen rundt för
att jaga jägaren. Ull, det var tröttsamt!
Rätt soin jag trodde mig ha gunstig herren
fast på en udde, rusade hela fårskockeu
förbi mig, och Passé efter, till andra ändan
af holmen. Lyckligtvis bet han dem icke,
men ban jagade Hera i sjön, och då hände ,att
jag som polis grep missgerningsmannen och
band honom ined båtens fånglina. Men
hvad hjelpte hassel och björkris? Samma
spektakel gjorde ban nästa gång om. Hade
han ej i allt annat varit så trogen och flink,
skulle jag mången gång unnat honom Hulls
krigaredöd för en fiendes kula.
Passes lott blef att sluta mindre ärorikt.
Den tiden, för 14 är sedan, var en svär tid
för alla vouvar i Helsingfors. De råkade
ut. för misstankar; någon arg hund hade
1 bitit barn, och sä begynte höga vederbörande
I frukta vattuskräck. Ingen undrade, att alla
hundar då måste gå med munkorg, men
många undrade, att de ej alls fingo visa sig
på gatan, utan att ledas i band Hvem
skulle hela dagen passa på dem? Jo,
rac-kaicn; ban passade på, tog dem med snara
och förde dem till elt lider, der de fingo
svälta en tid och sedan hängdes Det, var
en ümkelig syn att der se prissarne hänga
i långa rader. Tre gånger var Passé i
rac-kurcns klor, men hvarje gång blef han
utlöst i tid och fick en sådan respekt för det
olycksaliga lidret, att när jag frågade honom:
nå. Passé, huru mår rackarn i dag? — tog
ban strax till fötter med slokande svans och
kröp under sängen.
Passc hade blifvit så bekant med rackarn,
att denne ansåg honom för en ibland "sina
bästa kunder. Det var bättre förtjenst att
få betalt för en hund, än att hänga honom.
Men niir rackarn slutligen ansåg sig som en
vän i huset och begynte lura på Passé inne
på gården hos oss, sä att vi gäng efter gång
ined knapp nöd hunno berga
hundstacka-ron, då tyckte jag, att det gick nästan för långt.
Vi skulle resa utrikes; dä var Passé
ohjelpligt förlorad. Nej, hellre en ärlig död, än
en ände i raekarens rep. Så fick ban en
morgon äta sig mätt af sin bästa mat, som
var mjölgröt med köttbitar i . . . Och
så gaf jag honom ined blödande hjerta åt
en beskedlig doktor . . .
Passé stackare! Han fick ju, efter några
år, mera fina efterträdare, men så förtretad
jag mången gång varit på honom, hade jag
gerna gifvit fyra pudlars värde, när jag kom
tillbaka frän Frankrike för att, se honom
svansa emot mig i trappan, klappa hans
lurfviga lejoumahn och än eu gäng göra
honom förlägen med den gamla löjliga och
bedröfliga frågan: huru mår rackarn?
Efter Passé kom Gardist N:o 8, Tom,
som står omtalad i Läsning för Barn, sjette
boken, och som jag derför ej här behöfver
vidare skildra. Efter honom kom
Gardist N:o g, Pompo, som ännu lefver
och regerar på Björkudden i högönskelig
välmåga. Törhända blir också ban, hvad
det lider, en sagas hjelte, men jag önskar,
att ban må lefva längre och lyckligare, iin
sina tappre föregångare. Nu vill jag endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
