Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 ’21 illustrerad barntidning. 141
berätta att Ponipc är en stor svart oeh hvit
gårdshund af blundad rare, hälften
bern-liardinerliund, hälften newfoundlåndure,
simmande som en mås, skällande som en basun
neil vaksam bela natten på gården som en
äkta polismästare . . • ja, jag råder ingen
af eder, pojkar, att fä en olycklig begärelse
till de trinda äplen, som nu hänga, sä röda
i träden. Tillståu hellre på ljusa dagen, att
de skulle smaka eder soin Robtlisons
kokosnötter, ocli då skall jag tala vid Poinpe.
lian tager gerna reson, när ban ej skäller
på kor. lians mor bar varit en argsimpa,
bröderna likaså; Poinpe gör berömliga
försök att kufva sitt medfödda arga lynne,
och det lyckas honom vanligen, blott man
förstår att räcka honom en sticka eller en
repstump, som lian får hala i; det iir hans
käraste nöje» lian kan vara en gladlynt
kamrat, blott man förstår sig på skämt;
det veta barnen, som snurra omkring honom,
och att ban skäller på flaggor och
skottkärror, det gör han för att ban
protesterar mot allt här i verlden, som ban icke
begriper.
Jepparne N:o 4 och 5, Jeppe, oeh NiUa,
äro adjutanter åt Pompé och betrakta
honom som farbror, ja, som ett mönster för
all fullkomlighet. De tvä äro råtthundar
af engelsk race och göra Hink tjenst om
man fångar lefvande råttor åt dem. Det
är godt förråd på sådana bär på Björkudden,
här trifvas alla kräk, men kattorna äro
lands-förvista för fåglarnas skull; derför anstäldes
.lepparne som polis. Olyckligtvis ha de haft
för goda dagar och blifvit temligen makliga
i sin tjenstgöring. Båda äro små hvita,
bjebbande knärackor, Nilla en skönhet med
svarta Häckar, smekande, argsint, klok och
-nål. Jeppe åter har tre meriter: ban är
lat, dum och beskedlig Vackert så!
Härmed har jag nu berättat allt livad
jag mins om gardet och jepparne. Det.
står troligen icke något, om dem i
verltls-historicu, men ni kunna ju räkna dem på
fingrarna, som nian ramlar upp kejsarne i
Rom och konungarne i Sverige: Fylax, Briffo,
Pukki, Bull, Pontus, Tusse, Passé, Tom,
Pompe, med deras adjutanter: Pip, Mirka,
Lion, Jeppe, Nilla . . . För att visa er
lärdom, kunna vi tillägga: sotdöd, försvunnen,
uppäten, skjuten, bortstulen och så vidare.
Något skall man ju veta om verldens gång.
Trohet, vaksamhet, tapperhet äro sin ära
värda. Z. T.
ÖnO
Småsjälar.
(Efter ,,1-inuéa").
i
pi tycker säkert, min vän, du somjaj.
att de menniskor i allmänhet äro
mycket otrelliga, hvilka alltför ofta begagna det
lilla ordet jay. Om du hör någon af
skolflickorna särskildt gerna tala 0111 att „jay
tycker1*, „jmj vill", „jay brukar", o. s. v, så tror
jag ej, att du trifs riktigt bra ined den
kamraten Och det ursäktar jag dig, ty
sannolikt iir hon af den sorten, som tycker om
att göra sig litet, vigtig, och det är en
särdeles ledsam sort.
Men som denna lilla historia nu nästan
uteslutande handlar om mig sjelf, måste du
för denna gång ursäkta mitt ofta
återkommande jay.
För några tiotal år sedan föddes jag i en
af södra Sveriges småstäder. Mina föräldrar
voro mycket förmögna under mina första
lefnadsår, och jag blef då van vid ganska
mycket öfverflöd bådo i mat, kläder och
lefnadsvanor. Vi bodde i det största huset
i staden, hade en präktig våning, präktiga
kläder och allt var, enligt mitt förmenande,
som det skulle vara för „hättre folk".
Då jag var tretton år gammal, förlorade
mina föräldrar allt hvad de egde. All vår
grannlåt måste säljas. I stället för ilen
ståtliga våningen fingo vi tre små hyrda rum
att bo uti; och i stället för fyra tjenare
hade vi nu blott en half, nämligen en
femtonårig flicka. Ocli några granna kläder var
ahlrg mer att tänka på.
Allt, detta grämde mig invcket, ty jag var
ganska högmodig och fåfäng till min natur.
Jag önskade ingenting högre än att komma
bort ifrån mitt nu så tarfliga hein.
Det, som i hög grad generade mig, var
att jag, såsom den äldsta af barnen, måste
hjelpa till med hvarjehanda, i mitt tycke,
simpla göromål: dukning, städning och
dylikt samt det rysligaste af allt — bära
hein i en stor korg de matvaror min mor
köpte om torgdagarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
