Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 23
illustrera» tiarntiiininfi,
181
Modern? Ilenne hade tant Dika många
gånger tänkt på, och hon ansåg det troligt,
att denna återtagit sitt barn, lika osedd och
oupptäckt, son. hon lemnade honom ifrån
sig. Men det var likväl besynnerligt att
polisens alla efterforskningar förblefvo
lön-lösn, att ej ens ett, spår ännu kunnat
upptäckas efter gossen.
Sidensvansarna voro dagligen på jagt
efter alla små röda strumpor och grå mössor,
som de sågo på afstånd. Isynnerhet voro
Svante och Fritz Amntus outtröttliga i att
hvarje ledig stund drifva omkring på gatorna
i stadens alla utkanter för att utspionera
Dans gömställe. Ty att han hölls instängd
någonstädes, det togo de alla för afgjordt.
Tant Dika tyckte egentligen ej om detta
vistande på gatorna, men hon nändes icke
neka dem att förströ sin oro och längtan
genom dessa dagliga efterspaningar. Sedan
skymningen inträdt, voro de likväl förbjudna
att fortsätta dem.
En eftermiddag dröjde Fritz och Svante
ovanligt länge borta. Det var redan mörkt,
och sidensvansarnas oro stegrades med hvarje
minut. Tant Dika rynkade ögonbrynen, hon
tyckte ej om att de ströko kring gatorna i
mörkret. Tant Deas bekymmer åter gåfvo
sig uttryck i täta suckar och skakningar på
hufvudet och en skygg förmodan, att Fritz
och Svante nu gått samma väg som Dan.
Spirea gick af och an i sälen, ur stånd att
företaga sig något, och hvarje fotsteg i
trappan kom henne att spritta till.
— Det har bestämdt händt dem något, —
sade Kasse dystert.
— Kanske ha de funnit något spår, —
inföll Camilla och sökte se lättad ut.
— Åhå, jag orkar ej vänta längre, jag
går ut att söka dem, — sade Masse i
ret-lig ton och var redan i tamburen.
Men i detsamma hörde de brådskande
steg i trappan och de begge saknade
störtade iu, ifriga och upprörda.
— - Vi ha hittat honom, — hviskade Fritz
andfådd.
— Åtminstone ha vi funnit ett spår, —
rättade Svante, i det ban strök sin svettiga lugg
— Vi ha dröjt sä länge för att, öfvertyga
oss . . .
Berätta, berätta I — skreko barnen,
och begge tanterna kommo till för att få
del af den spännande nyheten. Mabelle,
som aldrig tyckte otn sensationsnyheter,
morrade oafbrutet under tant Deas sjal, incn
hvem hade nu tid att höra på honom?
Jo, — började Svante, — vi hade på
våra ströftåg kommit ända utom tullen,
nära Sörnäs och skulle just vända om . . .
... Då vi hörde Dan gråta, — fortfor Fritz
med uttrycksfull stämma.
— Nå, nä, inte viste vi ju att det var
han, — rättade Svante ånyo, — vi bara
tyckte . . .
— Sågo ni honom inte? - frågad eSpirea
otåligt Mon stod som på nålar af ängslan.
— Nej . . . inte precis, men vi tyckte ...
— Berätta nu ordentligt, kära barn, —
inföll tant Dika, som tyckte att preludierna
blefvo för långa.
— Jo, — fortfor Svante, — vi gingo förbi
ett fönster som stod halföppet, och hörde
någon gråta derinne. Fritz stannade strax
ocli hviskade, hör du, det är Dan, som
gråter. Jag lyssnade och tyckte att det
verkligen liknade Dans röst. Vi försökte se in
i rummet, men der var alldeles mörkt och
vi sågo ingenting. Då ropade jag genom
fönstret, — Dan! Dan! är det du? Och
gråten tystnade genast, och vi hörde
ingenting mer.
— Och så sprang vi strax hem för att
berätta för er, — ifylde Fritz Amatus, som
trampat, af otålighet hela tiden Svante talat,
Tant Dika såg fundersam lit. Det
förefaller mig som om edra förhoppningar vore
bra nog löst grundade, - sade hon. —
Det kunde ju ha varit hvilket annat barn
som helst,
— Åhucj, — utbrast Fritz öfvertygande,
— skulle jay icke känna Dans röst,
Och jag tyckte också precist . . .
be-k äftadü Svante.
Nå, vi måste väl gå att taga reda på
saken i morgon, — sade tant Dika. Det
vore orätt af oss att inte undersöka hvarje
liten miijlighcl att återfinna Dan. Men jag
måste bekänna, att jag inte bar myckët hopp
att vi ännu äro pä rätt spår.
Sidensvansarne deremot voro mycket
förhoppningsfulla. De skulle velat genast
företaga eu expedition till Sörnäs, ineu
eftersom kl. var i> och vägen lång, fingo de lof
att gifva sig till tåls till nästa morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
