Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
si,änljans jolwiiumku.
Hjelplös.
(Fritt efter norskan.)
-i G ’lf jag ligger vaken ooli icke f&r sömn om
nätterna, iir iletsom minnena komma på besök. Do
komma strykande, ett ocli ett, /örin det fönster
i min sjUl, som vändor ut mot (let förflutna
NAgrn uf dem medföra dofter nf skog och äng
och lorsar, andra åter at instängd kainmarluft,
tobaksrök och larmande menniskor.
Der äro några, som jag sträckor arm.rna emot
och bor stanna, så länge som möjligt, och äter
andra, soin jag hör och ser. hur ihärdigt jag än
borrar ögon och öron i kudden. Förliden natt
kommo ett par gamla bekanta som jag nästan
hade glömt, och tittade in genom minnets lönstor,
(let var trva. par ögon och dat är om dem jag nn
vill berättn.
Don sommaren jag blef konfirmerad, hände dot
sig att. jng fick min första bussa.
Per Heim, en god vän, skulle resa till Amerika
och flå han kom på afsked hade hin med sig
en hagelbössn. Den skulle jag fä till minne, sade
han.
Ännu samma afton fick gainlu Salomon liira
mig att fadda och sigta, och innan det var mörkt,
hade jag redan satt ilen ena hngelsnlvnn vid den
andra i suiedjevaggen.
Dagon derpå var dot söndag. Jag ville icke
hiirdn nt lindor den Jångn predikan; bössan lekte
mig hela tiden i tankarna Och dä jag väl hniiuit
sväJja min middag, var jag icke son att laga
min nya skatt ocli sätta i viig burt emot
skogsbrynet,"
Jag var fullt siiker pä, att något mindre iin en
råt skulle jag icke komma tillbaka ined. Ja, hvem
kundo veta kanske skulle jag IA tag i sjelfva
Nalle Och gilva honom ett skott i örat. Det är
säkert, att nog begagnade jng bådo ögon och öron,
der jag ströfvade i skogen.
Oin en stund jagade jag upp en k räka, men
jag var alltför vigtig, iör att bry mig öm den.
Der högt uppe sig jag en iirn kryssa pä sina
breda vingar, men ack. ban kunde vara trvgg lör
mina linvall
Ingen björn fick jag sigte pä, i.-ko heller någon
räf, icke sä mycket som en tattig hare en gäng
Skogen låg tyst och tnng i solbaddet och njöt
s u söiidagshvila: småfåglarna uppe i träden voro
de enda, som gäivo något lifstycken i fr An sig i
den allmänna stillheten.
Soleil höll just pä att liigga sitt runda röda
hufvud neil på fjällkammen i vester, dä jag vände
om hemåt utan att hafva lätt lossa ett endaste
skott. Jag var ond och mörk i hågen der jng
gick och såg mig oin At alla sidor Jör att helst
lä lag i en kråka. Dun lindé varit välkommen
nn, — mon nej — ingenting.
DA fick jag häudelsevis syn pä en liten lägel i
en buske strax bredvid mig. lian säg så glad
och tillitsfull ut, dur ban satt och putsade sig ocli
sniAqviltniile.
Jag brukndo annars hälla nf do små fäglarna
ocli pä allt sätt skydda dem, när andra gossar
ville göra dem ondt Men nu fick det onda
begäret innkl öfver mig, jag fick en plötslig Inst, att,
mörda, och så lade jag bössan till örat och t ryckte
af.
Röken försvann. Jag blef underlig till mods, då
jag såg den lilla fågeln sitta qvar på samma
ställe. Jng gick närmare — han rörde sig icke,
ban satt der stilla ined stjerten stödd mot groneu.
Jag kundo so hur det. fina gråhvitt bröstet,
arbetade och ibland blef der sviilig en liten blodröd
fläck.
Jag stod obeslutsam och såg på. Men ju längre
jag såg. desto underligare borrade sig de två sm A
ögonen in i mig. Do voro runda och klara som
vattendroppar. Men det. var lif som glänste i dem,
som glimmade och blinkade ur ett svart,
bottou-löst djup.
Bössan föll tnig ur handen; det var, som om
jag icke kundo se något annat, ur dessa klara
få-gelögon. Till slut bragte do mig som till yrsel.
Do bådo icke om nåd do ropade icke på liinutid,
nien det var som om det ilrån dem gick ut en
ström, som koin mig ntt darra ända in i själen,
der den slutligen klarnade till elf bestämt
medvetande af: hjelplp8hit.
Det grep mig en förtviflan, en lust ntt till hvad
pris som helst undktunmn dosan anklagande ögon.
Jag grep en käpp, dödade fågeln, nedgräfda don
i marken, öste mycket mull deröfver, stampnde
till inullen och lade ön sten deröfver. Förgäfves.
De klara sorgsna ögonen blickade emot mig hvart
jag än såg och full a fl förtviflan rusade jag bom,
som om n ägo t lörliirligl varit mig i hälarne.
Det räckte länge, innan minnet nf denna stund
förbleknade. Och visst iir, att aldrig sköt jag
mera ett endaste skott.
Jag hade en viiu, som bnddo snedt emot
arbetshuset för barn, dit albi fattiga, usla, utsvultna
barn i Kristiania sliipu sig tram, när alla undra
dörrar äro stängda för dom. llos denne viin hade
jng vurit uppe ön gråkall Novemberdag ocli i
detsamma jag skulle gå derifrån fick jag se något
liknande en flicka, som med händerna tör
ansigtet satt saiiunankrupon på trappan.
Jag gick först turbi, men vändo om och
frågade hvad som fattades henne.
Hon hörde mig icke. Jag gick närmare och
frågade igen. Då up[»lyftade hon tnngt sitt. hufvud
och såg upp.
Hvilka ögon var det icke, som vidöppna mötte
mina! Det var icke tårar som fuktado dem de
glanste blågrå och knlln, så soin när vattnet om
hösten håller på att Styf nn till af frosten — det
var åter detta uttryck nf lidanJo hjelplöshet,
hvilket kom mig ntt darra ända in i sjufen
— Jag ... iir sjuk, — hostade hon, — har ...
legnt u to ... i natt . . . icke ätit det ringas to i
| dug . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
